Socialdemokraterna har just gjort sitt sämsta val sedan 1914 och förlorat regeringsmakten. Partiledaren har avgått och förändringar är att vänta. Ändå pågår ingen diskussion om idéer, riktning, värderingar och prioriteringar, åtminstone inte som hörs utanför Sveavägen 68.

Ett viktigt skäl är att partiets idébas är så bred, så spretig, att det riskerar att brytas itu om falangerna ryker ihop; ett annat att toppen inte vill släppa greppet om politikens innehåll. Så den offentliga debatten kretsar kring personer. Kring Mona Sahlin, för att vara exakt.
Inte heller socialdemokratin är dock immun mot idé- och framtidsdebatt. Man får leta lite, men den finns. I bloggosfären.

Erik Laakso är ordförande för Tierps arbetarekommun och bloggare. I onsdags skrev han ett långt, eftertänksamt inlägg om ”en socialdemokrati för det 21:a århundradet”, som fått flera andra idéintresserade s-bloggare att haka på.
Han skriver bland annat om behovet av ”en modern
flexicuritylösning”: ”Äkta flexicurity innebär att vi måste vara beredda att titta över Las och det är inte vare sig orimligt eller förödande i en tid då arbetsmarknaden inte förutsätter att alla vill ha guldklocka och 35 år på samma arbetsplats.” Han resonerar om företagandets villkor och sneglar hellre åt de socialliberala partierna på andra sidan blockgränsen, än åt kamraterna vänsterut.

Jonas Morian, som är ordförande för socialdemokratiska pressklubben, hänvisar uppskattande till Laakso, och tar särskilt fasta på hans resonemang om att stärka det civila samhället. ”Antingen ska vi agera för en mer resolut socialisering av samhället”, skriver Laakso, ”eller så bör vi agera för att stärka det civila samhället så att de fackligt knutna försäkringssystemen bär sig själva, endast gäller medlemmar och inte är beroende av skattemedel.” Det första alternativet avfärdar han med eftertryck som odemokratiskt.

S-bloggaren Peter Karlberg instämmer med Laakso att Sverige behöver en egen flexicuritymodell, och
resonerar vidare om regelkrånglet som försvårar småföretagande.
Flera andra bloggare har också givit sig in i diskussionen, och många läsare har gjort inlägg på respektive blogg. Partiledningen må försöka tysta partiets politiska diskussion, men det har visat sig omöjligt när teknikutvecklingen tillhandahåller en egen talarstol åt alla som har något att säga.

Om Mona Sahlin inte vågar ange i vilken riktning hon vill ta partiet - eller ens att hon vill leda det! - så kommer den nödvändiga debatten att ske på annat håll.