Hvad vilja socialdemokraterna? Det är August Palms lika klassiska som sönderciterade fråga. Men den stora frågan efter Håkan Juholts avgångstal i Oskarshamn är inte vad det socialdemokratiska partiet vill – det vill ha regeringsmakten tillbaka – utan vad det kan och förmår.

Kan Socialdemokraterna enas kring en ny partiordförande? Finns det en rimlig chans att nästa partiledare får enhälligt stöd inte bara när kongressombuden röstar utan också när de begrundar personen i sina hjärtan? Jag har svårt att tro det.

Att Håkan Juholt över huvud taget valdes berodde just på den svårartade splittringen i partiet. Det fanns kandidater med längre meritlistor och gedignare kunskap, men det lades in veto mot deras namn från hårdnackade motståndare. Hellre än att få en stark och duglig partiledare med fel ideologisk profil, chansade man på en agitatorisk kandidat utan erfarenhet av att vara minister och erfarenhet av det nationella rampljuset.

Splittringen har knappast blivit mindre sedan dess. Bitterheten är stor mot tunga partiföreträdare som har uttryckt sig kritiskt mot Juholts ledarskap och det har redan växt fram en flora av dolkstötslegender. Så sent som under fredagsmyset i VU blev motsättningarna tydliga, när somliga partidistrikt gav Juholt sitt stöd och andra krävde att han skulle avgå.

Den valberedning som på något sätt nu ska utses – hur dimmiga stadgar kan ett modernt parti ha? – kan inte låsa sig vid att få fram ett namn som kan gillas i varenda arbetarekommun. S möjlighet att repa sig och komma tillbaka handlar i hög grad om vägval, och partiledarvalet är ett av de viktigaste vägvalen man gör.

Kan Socialdemokraterna förnya sin världsbild? Två av partiets största svårigheter skrivs ”självbild” och världsbild”. Många i partiet tar för givet att man ska vara stora och mäktiga och den sol som politikens övriga himlakroppar snurrar kring. Men Sverige präglas i allt mindre grad av den sossecentriska världsbilden. Människor tar mer självständig ställning och gör sina partival strax före valdagen. En hel del tycker att det är intressant med politik, men allt färre slår upp ögonen på morgonen och frågar vad politikerna i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet ska ta sig före i dag.

”Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat.” Så inledde Håkan Juholt sitt avgångstal. I den enda meningen finns så otroligt mycket samlat av skälen till att socialdemokratin är i kris.

Kan Socialdemokraterna lägga ut en ny politisk kurs? Göran Persson underskattade De nya moderaterna och Alliansen å det grövsta, och S har ännu inte riktigt fått klart för sig hur det nya politiska motståndet ser ut. Även Mona Sahlin, möjligen mot bättre vetande, gick på om miljonärer och överklassare. Visst finns det fortfarande traditionella vänsterväljare, men i den stora mitten har valfrihet och ekonomisk disciplin blivit självklara delar av välfärdspolitiken.

S har hunnit pröva halvhjärtad liberalisering och rödgrönt samarbete under Sahlin och halvdan back to basics-politik under Juholt, och ingetdera har fungerat. Nu måste man lägga ut en mittenkurs som ändå inte blir en kopia av regeringens. Det blir allt annat än enkelt, men misslyckas man denna uppgift är chanserna väldigt små för att man ska göra en kraftfull come back.

Håkan Juholt blev inte den räddande kraft som många hoppades. Han har hamnat i den ena svårigheten efter den andra och han har i hög grad orsakat dem själv. Men det är djupt orättvist att lägga hela skulden för Socialdemokraternas kris i hans knä. Motgångarna bottnar i så mycket mer.

Juholt är en slagfärdig och färgstark man med stort hjärta. Han har visat gott humör och kämpaglöd genom stormar som skulle knäcka de flesta, och hans avgångstal var stramt och värdigt utan giftpilar i någon riktning. Han karriär som partiledare är över, men det betyder inte att hans gärning i svensk politik måste vara det.