Göran Hägglund på Harpsunds trappa. Snart behöver varken han eller andra oroa sig för chockhöjda taxeringsvärden.
Hus i helvete. Så har många velat beskriva reaktionerna på förslaget om hur fastighetsskatten ska tas bort. Svarstiden gick ut i början av veckan, och remissförfattarna har inte kastat hattarna i luften. Tvärtom har flera tagit fram egna förslag istället för att välja mellan de två modeller som Anders Borg skickat ut.
Alliansens trumfkort har förvandlats till en kvarnsten, skriver Martin Ahlquist i Fokus (26/2007).
Jag är övertygad om att han och de andra dysterkvistarna har fel. Eller rättare sagt, att de kommer att få fel. Kvarnsten idag, kanske det. Men trumfkort igår och imorgon. Visst hade man kunnat önska sig större glöd i ministrarnas uttalanden om reformen, och visst har Teknokratsveriges jämmer stigit mot skyn. Men i slutänden kommer avskaffandet av denna straffskatt på att bo i sitt eget hem att noteras i pluskolumnen på regeringens resultattavla. Göran Hägglund kommer att hållas räkning för att hans parti drev frågan så målmedvetet, och Anders Borg kommer att respekteras för att han förvandlade överenskommelsen till praktisk politik.
Borttagandet av fastighetsskatten ska finansieras inom boendesektorn, det har hela tiden varit budet från Reinfeldt och Borg, och även om man kan tycka att det borde ha gått att hitta besparingar i statens mastiga utgiftsportfölj, är det rimligt att regeringen vill ge högsta prioritet åt att sänka skatten på arbete. Samtidigt är det då oundvikligt att några blir mindre nöjda än andra, för om en sorts boendebeskattning ska bort måste andra sorters beskattning öka. Men att det hörs kritiska röster betyder inte att förändringen sammantaget är det till sämre.
Fokus skriver att fastighetsskatten ”har mycket små snedvridande effekter” och citerar med gillande Uppsalaekonomen Lennart Berg när han säger att den är ”så nära en perfekt skatt man kan komma”. Men i så fall är det ju märkligt att Göran Persson hävdar att alliansbeskedet om fastighetsskatten kostade socialdemokraterna valsegern. Den nästan perfekta skatten borde väl åtnjuta det nästan perfekta politiska stödet?
Nja, det beror på för vem skatten är perfekt, och där gör medborgarna misstaget att tänka på sin egen situation, medan kamrater som Berg och Ahlquist snarare har statsnyttan och finansdepartementet i åtanke. I detta makthavarperspektiv är skatten perfekt eftersom hus inte flyttar till Liechtenstein; i medborgarnas perspektiv är den däremot ett elände, eftersom den utgör en godtycklig pålaga på att bo i sitt eget hem och på en inkomstström som inte existerar.
I våras sade Göran Persson till TT att fastighetsskatten är ”omöjlig att försvara” och att ”det kräver ett handslag över blockgränserna” för att rädda den kvar. I klartext saknar fastighetsskatten legitimitet och kan bara försvaras om politikerna bildar gemensam front mot väljarna. Och Persson visste vad han talade om, under hans statsministertid såg sig regeringen gång efter annan tvungen att mixtra med skattesatser, frysta taxeringsvärden och undantagsregler. Fastighetsskatten innebär att ökad efterfrågan på hus i ett område leder till ökad skatt för dem som bott där sedan länge. Utan att ha fått en krona i ökad inkomst ska man plötsligt ut med många tusen i extra skatt. För två år sedan höjdes skatten plötsligt med över 40 procent i vanliga Skånekommuner som Tomelilla och Eslöv, i många Stockholmskommuner var det nästan lika illa. Gissa vad den senaste tidens prisökning på bostäder skulle ha fått för följder för många familjer.
Socialdemokraterna anklagar regeringen för orättvis fördelningspolitik, men det återstår att se ifall Mona Sahlin vill gå till val på att återinföra en bred beskattning som liknar den som regeringen avskaffar. Måhända kokar de rödgröna ihop en modell som ska straffa lyxlirare i Lidingö och Limhamn speciellt, men tänker de börja behandla vanliga villahushåll i Södertälje och Staffanstorp lika illa som idag? Tillåt mig tvivla.
När regeringen väl fått den nya modellen på plats kommer kritiken att klinga av. Det blir glest mellan kraven på återställare. Det är helt enkelt mycket mer rimligt att betala skatt på en realiserad värdeökning med pengar som man har fått i handen än leva i ovisshet om vad skatten blir år från år och betala den med inkoms- ter man saknar. Även de som inte får så stor sänkning idag slipper oroa sig för framtida höjningar.
Men på två punkter bör Anders Borg visa lyhördhet. Dels bör taket för den nya kommunala avgiften sättas en bit lägre än 4500 kronor. Dels bör han lyssna till Skatteverket och Villaägarna, som har visat att reavinstskatten kan hållas nere om folk får börja amortera på sina skatteuppskov. Regeringsförslagen är mycket bättre än status quo, men det finns utrymme för vässning.
