Ledare
Medialt är det en resa. När man, så här när Malmö tingsrätt slutligen har funnit det bevisat att Peter Mangs begått två mord och flera mordförsök, letar sig tillbaka i det omfattande material som ryms under rubrikerna om skottattentaten i Malmö är det slående hur mycket som sagts, tänkts och funderats – utöver den rena nyhetsrapporteringen.
Innan Mangs greps hann kriminaliteten i Malmö bli ett stort diskussionsämne och Ilmar Reepalu krävde Beatrice Asks avgång (DN 23/10 2010). Den frågan förtjänar förvisso fortsatt uppmärksamhet, men lättnaden som Sverige i allmänhet och Malmöborna i synnerhet kände när den misstänkte serieskytten äntligen kunde gripas var enorm.
Därefter har de oundvikliga parallellerna till Anders Behring Breivik dragits och både likheter och skillnader dissekerats. Visst finns det mycket som förenar – främlingsfientlighet och rasism, men också den förhärligande synen på sig själv: Behring Breivik som upphöjer sig till hjälte, ja soldat, i strid och Mangs tal om sig själv som en osedvanligt intellektuell person med ”abnorm kognitiv bredd” (DN 19/6). I andra avseenden skiljer de sig åt. Mangs är mer utpräglat antisemitisk och rasistisk medan Breivik mer förfäktar de islamofoba Eurabiateoriernas ståndpunkter om krig mellan kulturer/civilisationer.
Andra trådar som förekommit är huruvida Mangs Aspergerdiagnos kan förklara hans brott. Själv förefaller han värdesätta sin diagnos och hänvisar gärna till den när han berättar om hur speciell han är. I de inledande förhören säger Mangs till polisen ”att han har Aspergers syndrom och att det innebär att han tänker så annorlunda att utredarna inte kan förstå” (SvD 8/5). Diagnosen har sedermera ifrågasatts, bland annat av hans häktespsykolog (SvD 21/6). Jämför man återigen med Breivik är det intressant att notera att medan Mangs gärna lyfter fram sin eventuella diagnos har Breivik genomgående kämpat för att inte få någon. För honom är det viktigt att enbart ses som en politiskt motiverad ”soldat”.
Frågan om den psykiska hälsan har än så länge inte varit stor i fallet Mangs. Först nu, när skuldfrågan är avgjord och Mangs befinns skyldig på 13 åtalspunkter, vidtar en rättspsykiatrisk undersökning, vilken följs av dom i september. Det framstår inte som särskilt sannolikt att den undersökningen landar i bara Asperger – en diagnos som för övrigt är på väg ut när diagnoskriterierna omarbetas (Ekot 15/8 2011).
Trots många pusselbitar lämnar mördare som Breivik och Mangs alltid bilden ofullständig. Den förtvivlade frågan ”Varför?” blir liksom aldrig besvarad. Kanske är det helt enkelt för att den är hopplös och omöjlig. Kanske ställer vi den lite på autopilot, även när utsikterna till förståelse är obefintliga. Det råder ingen informationsbrist i fall som dessa. Vi har dagböcker, manifest, tankar av varierande förvirringsgrad. Vi känner till dessa mördares uppväxt, hobbies och vi vet var de hängde på internet. Men förstå? Hur skulle vi kunna det? Är det eftersträvansvärt?
Det ligger i de här dådens natur att de för oss andra framstår som fullständigt obegriplig ondska. Jag vet inte ens om jag vill känna förståelse för sådant.
Den tryggaste tanken är nog ändå att så väldigt få av oss förstår dem.
