ka svenska staten äga tyska och polska kolkraftverk? Det är frågan som ständigt lurar i bakgrunden när Vattenfalls utveckling debatteras. Men det är inte helt logiskt att de starkaste försvararna av ett helstatligt Vattenfall också är de skarpaste kritikerna av företagets investeringar i fossil energi.
Thomas Östros reaktion på Centerpartiets förslag att sälja delar av Vattenfall är ett typiskt exempel på de motsägelser som debatten rymmer.
Först sa han blankt nej till någon delprivatisering av Vattenfall. Tänk på att företaget genererar en rejäl vinst i statskassan årligen, påpekade han. Och tillade att en försäljning skulle riskera att ge högre elpriser.
Nu säljs ju el på en marknad, så Östros resonemang tycks förutsätta att statliga Vattenfall tar ut priser under marknadsvärdet av sina kunder. Men om så är fallet, innebär det att företaget inte genererar så mycket vinst som det skulle kunna göra om det var privat. Vilket borde innebära att staten är en dålig ägare. Östros är ekonom så han kan hänga med i det resonemanget.
Dessutom vill Östros att Vattenfall ska vara i statlig ägo för att politikerna ska kunna använda det som verktyg för en omställning av energiproduktionen. Men när Maud Olofsson förtydligade att det är fossilproduktion som ska avyttras ändrade sig Östros och kunde helt plötsligt acceptera en försäljning.
Det låter som ett smart sätt att hantera väljarnas skepsis inför Vattenfalls energimix bestående av mycket kol och ingen sol. Men samtidigt bidrar ju den fossila el- och värmeproduktionen till de vinster som går till statskassan och som Östros vill behålla. För övrigt tycktes inte Östros se några problem med Vattenfalls brunkolsinvesteringar när han själv var näringsminister.
Och borde det inte vara just kolkraftsproduktionen som ska göras mer miljövänlig? Det är knappast så att kolkraftverken lägger ner för att Vattenfall säljer dem. Däremot kan Vattenfall som ägare förbättra produktionen, exempelvis genom att utveckla tekniker för att lagra koldioxiden som kraftverken annars skulle släppa ut. Eller det är åtminstone vad Vattenfalls ledning själva brukar hävda. Den svenska produktionen, främst vatten- och kärnkraft, har inte samma behov av omställning.
Behåller svenska staten den tyska kolkraften borde alltså möjligheterna att påverka vara större. Om man nu tycker att politikerna ska använda statligt ägande som ett verktyg för att uppnå dylika mål.
Betydligt rimligare vore att i stället konstatera att det finns bristande samsyn om vilka energikällor som är bra. En del älskar vindkraft, andra hatar den. Vissa ser kärnkraft som ett utmärkt sätt att hålla nere koldioxidutsläppen medan andra bara vill se satsningar på sol, vind och vatten. Därför finns det fler än ett skäl att se över det statliga ägandet av Vattenfall. Det är en bra början att ställa sig frågan: Är det rimligt att vi alla ska tvingas vara delägare i ett företag som skulle göra mer skäl för namnet Brunkolsbrott än Vattenfall?
