Lagen om anställningsskydd (Las) är arbetsmarknadens svar på tröghetslagen, och den ifrågasätts av allt fler. Nyligen skrev fyra tunga socialdemokratiska kommunpolitiker att det är viktigare att stödja individens förmåga till omställning än att mekaniskt räkna tjänsteår ( DN Debatt 24/8). Centerpartiet vill se en genomgripande modernisering av Las, och i veckan anslöt sig Folkpartiet till dem som vill ha förändring.
FP vill skapa lite bättre möjligheter för arbetsgivare att behålla nyckelpersoner vid uppsägningar. ”Varje kommatecken i arbetsrättslagstiftningen kan inte vara heligt”, säger partisekreteraren Erik Ullenhag.
Nej, och det har de borgerliga redan bevisat. I början av 2000-talet reformerade de arbetsrätten tillsammans med Miljöpartiet. Då blev det otillåtet med fackliga blockader av familjeföretag utan externa anställda – och riktigt små företag fick rätt att skydda två personer vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Besluten öppnade ett par viktiga säkerhetsventiler och visade att det är fullt möjligt att ändra enskildheter i systemet utan att helheten rasar samman.
Men det har Moderaterna valt att glömma. Tillsammans med LO säger de numera nej till allt vad ändringar i arbetsrätten heter. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin avvisar FP-förslaget med argumentet att det strider mot den svenska modellen. Ännu har han inte hotat att avskaffa tvåmannaundantaget eller återinföra blockadrätten, men när han går på som värst verkar det mest vara en tidsfråga.
Jag hade förstått M om man sade så här: ”Vi vet att Las är ett problem för grupper där många har svag ställning på arbetsmarknaden. Vi vet att småföretagarna känner sig bakbundna. Lagen är gammal och bör moderniseras, men vi förnyar politiken på många andra fronter och just denna får vänta. Vi kan inte ta alla strider på en gång.” Så där kan det vara i politiken, det får man lov att respektera.
Men blandningen av felaktig historieskrivning, bristfällig verklighetsbeskrivning och falsk polemik är svårare att känna respekt för.
M-ledningen låter påskina att Las är en central del av den klassiska svenska modellen. Det stämmer inte. Las är som mycket annat i det arbetsrättsliga regelverket en produkt av det radikala systemskiftet under 1970-talet, då politikerna försökte ta över och styra samhället in i minsta detalj. Fram till dess reglerades anställningsskyddet genom det huvudavtal mellan parterna som brukar kallas Saltsjöbadsavtalet. Enligt detta var arbetsgivare skyldiga att inför uppsägningar förvarna facket och förhandla, och om man inte kom överens gick ärendet vidare till den så kallade Arbetsmarknadsnämnden. På 1960-talet utökades huvudavtalet med en regel om att det skulle finnas saklig grund för uppsägning.
Innebar detta otrygghet, godtycke och kaos? Inte precis. Nämnden hanterade endast ett 60-tal ärenden under sin mer än 30-åriga existens. Den klassiska svenska modellens glansperiod var inte bara en tid av samförstånd, den var också en tid utan Las.
Men arbetsrätten fungerar ju så bra i praktiken? Här svajar turordningsreglernas vänner. I ena stunden är Las smidigheten själv, eftersom det är så lätt för parterna att sätta den ur spel (!). I nästa stund är det mer komplicerat.
Så här skriver Alliansens ekonomiska arbetsgrupp, där M företräds av Anders Borg, i sin första rapport, som man presenterade i Visby i somras: ”För unga människor och personer med utländsk bakgrund medför Las en högre arbetslöshet än i andra grupper.”
Docent Per Skedinger kommer till samma slutsats i sin forskningsgenomgång Effekter av anställningsskydd (SNS, 2008): ”marginalgrupper, särskilt ungdomar, tenderar att missgynnas”.
Enligt Skedinger är det dessutom tydligt att ett starkt anställningsskydd minskar dynamiken i ekonomin, vilket rimligen betyder att utvecklingskraften försvagas. Bland småföretagarna i Sverige, ni vet de där som ska skapa framtidens jobb, står reformer av arbetsrätten högst upp på önskelistan tillsammans med sänkta arbetsgivaravgifter.
Sedan är det en fråga om politiska värderingar ifall man tycker att utestängning, låg dynamik och olust hos företagare är en svår brist eller en skönhetsfläck man kan leva med.
En bra start vore att hyfsa debatten. Sven Otto Littorin säger om och om igen att Las inte gärna kan behöva ändras, eftersom den växande arbetslösheten visar att det inte är svårt att säga upp anställda i Sverige.
Nej, men det är det heller ingen som hävdar. Frågan är vilka medarbetare företagen måste säga upp och vilka man kan behålla. Kan man värna den kompetens som är central för företagets framtid, eller ska det bara handla om tjänsteår? Här visar de socialdemokratiska kommunalråden i DN insikter som Moderaterna för tillfället saknar.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
