Det kommer att bli svårt för Mona Sahlin att svara på den fråga som Fredrik Reinfeldt ställde i gårdagens partiledardebatt: ”Hur kan massiva skattehöjningar och höjda arbetsgivaravgifter, överfört i höga ersättningar för dem som inte arbetar beskrivas som en jobbpolitik?”
För faktum är ju att oppositionen vill höja skatten någonstans mellan 17 och 55 miljarder – hur mycket är oklart – men en rejäl höjning blir det. De med låga inkomster ska få mindre kvar när de arbetar medan de med högre inkomster ska få mer kvar när de inte gör det.
Att det finns ett borgerligt alternativ och ett rödgrönt sådant blev ännu tydligare när det var andra frågor som diskuterades.
Vilket är till exempel viktigast, att alla får exakt samma vård, eller att alla får vård? En principiell skillnad som Göran Hägglund illustrerade snyggt: ”Sahlin har sagt att hon är bekymrad för en utveckling där direktörens son och arbetarens dotter inte kan dela väntrum. Men jag vill inte att de ska dela väntrum. Jag vill att de ska få behandling.”
Efter de senaste veckornas kyla och kraftigt höjda elpriser var det på tiden att någon i Alliansen utnyttjade tillfället att diskutera de rödgrönas energipolitik. Jan Björklund pekade på hur två tillfälligt stängda kärnkraftsreaktorer inte bara lett till kraftigt höjda priser utan också till en ökad användning av koldioxidgenererande brunkolskraft. Hur skulle det då inte bli om oppositionen får igenom sin önskan att helt lägga ner samtliga tio kärnkraftsreaktorer?
Björklund tog förstås också upp skolan i debatten och han gav den en tydlig jämlikhetsaspekt: i synnerhet för de barn där förväntningar på studieprestationer inte finns i hemmet måste de finnas i klassrummet. Man kan undra hur det skulle gå för de eleverna med en regering där två av tre partier är helt eller delvis emot betyg.
Det är när debatten handlar om de här frågorna som skillnaderna mellan blocken märks särskilt väl och det är bra. Men man ska heller inte glömma bort att även annat än det som vanligtvis rubriceras som jobbpolitik faktiskt påverkar tillgången på arbeten.
Hur många arbeten skulle till exempel försvinna inom industri- och transportsektorerna om kärnkraften avvecklas och bensinskatten chockhöjs som Miljöpartiet vill? Hur många arbeten i vården skulle försvinna om vi återigen får en ordning där sjuka erbjuds väntrum snarare än vård? Hur ska framtidens ungdomar kunna undvika arbetslöshet utan en skola värd namnet? Blir det fler entreprenörer med Maud Olofsson i regeringen eller med Lars Ohly som använder riskkapital och bemanningsföretag som skällsord?
De frågorna kan vara bra att ha i åtanke nästa gång Mona Sahlin säger att de rödgröna sätter jobben först.
