Det är väl sådant som kallas ödets ironi. Hela idén med Europeiska unionen var att Frankrike och Tyskland, som slaktade miljontals av varandras medborgare under första halvan av 1900-talet, skulle kunna hålla sams. Nu, när de äntligen är överens, så är det om att ställa till det för de övriga länderna i unionen.

En nidbild, visst. Men Greklandskrisen höll på att ödelägga hela europas ekonomi och försätta världen i än djupare depression. Förvisso var det ett tecken på EU:s styrka att man just då kunde lösa de akuta problemen. Men långsiktigt statsmannaskap tycks krisen inte ha tvingat fram.

Behovet av både ökad budgetdisciplin och en mekanism i eurosamarbetet som kan ordna upp ett enskilt lands akuta ekonomiska krissituation är uppenbart. Risken är dock att nationella särintressen står i vägen och att resultatet även den här gången blir lika kraftlöst som sanktionshotet i stabilitetspakten blev.

Förbundskansler Angela Merkels bevekelsegrunder inför de förhandlingar som nu är inne på andra dagen i Bryssel är begripliga. Det är Tyskland som har fått ge störst garantier för att rädda Grekland, och den lösningen borde inte behöva upprepas.

Men för att åstadkomma en mer gynnsam lösning hotar Merkel med kravet att riva upp EU-fördraget, med allt vad det skulle innebära av folkomröstningar och kriser i varje EU-land. För att stärka sin position än mer skapade hon också en ohelig allians.

Frankrike motsätter sig ett mer lättavfyrat sanktionsvapen mot länder som slarvar med budgetdisciplinen – inte helt oväntat då Frankrike var pionjär när det gällde att bryta mot stabilitetspakten. Detta ställde plötsligt Tyskland upp på, i utbyte mot att president Nicolas Sarkozy också driver kravet om att riva upp EU-fördraget.

Man kan tycka att ett nytt fördrag vore önskvärt, men det är inte så här ett sådant ska uppstå.

Och när EU:s bjässar spjärnar emot en helt rimlig tillämpning av sanktionsinstrumentet påverkas tyvärr andra länders respekt för begreppet budgetdisciplin. Det var så stabilitetspakten blev töjbar. Så uppstod Grekland.

Idag får vi veta om Europas ledare inser vikten av att visa enig front i försvaret för ekonomin. Konstruktiva lösningar krävs. Annars är det Irland, Portugal och euron själv som står på tur att möta det oförutsägbara ödet.