Många gjorde stora ögon när Håkan Juholt för ett halvår sedan höll sitt linjetal som nyvald S-ledare. I trettio års tid hade socialdemokratin undan för undan tvingats acceptera ett flertal hårda sanningar. Den offentliga sektorn kunde inte göra allt, och framförallt inte expanderas hur mycket eller snabbt som helst.
Nationalekonomen Andreas Bergh har i boken Den kapitalistiska välfärdsstaten (Norstedts Akademiska Förlag, 2008) beskrivit hur de gångna decenniernas marknadsliberaliseringar inte bara stötts utan ofta drivits av Socialdemokraterna.
Marginalskattereformen, det nya pensionssystemet, riksbankens självständighet och inflationsmålen infördes alla av S-regeringar. Dessutom har det gamla makt- och monopolpartiet tvingats acceptera att vi numera väljer skolor och vårdgivare efter eget huvud. Inom partiet har det emellanåt muttrats om högeranpassning. Men ingen har på allvar vågat utmana ledningen. Gräsrötterna valde att gilla läget.
Så när doldisen Juholt plötsligt upphöjdes till ledare, och dessutom placerade sin retorik en bra bit till vänster om både Persson och Sahlin, kunde de misshandlade medlemmarna knappt hålla lyckotårarna tillbaka. Juholt tycktes ta avstånd från det mesta av partiets post-Palme-historia. Socialdemokraternas trettioåriga trauma verkade vara över.
Idag är stämningen delvis en annan. Håkan Juholts och Tommy Waidelichs första budgetreservation har åkt på kompanistryk i riksdagsgruppen. Siffrorna är, har det visat sig, något mindre runda än orden. Regeringen lägger 1,1 miljarder på att stärka sjukförsäkringen. Juholt/Waidelich föreslog 1,2. Efter alla ramaskrin om ”pensionärsskatten” föreslås en ynka femtiolapp i sänkning. Skattehöjningar, däremot, ska bara åläggas de få promille som tjänar över 100000 kronor i månaden. Inte heller vill partiledaren skrota rut-avdraget eller höja a-kassan. Socialismen tycks, försiktigt uttryckt, vara uppskjuten på obestämd framtid.
I sak är det naturligtvis klokt av Juholt att inte vilja gå bärsärkagång med statens checkhäfte. Men att först anklaga regeringen för att ha ”slagit sönder a-kassan” eller ”rivit itu välfärden” och därefter presentera en i huvudsak likartad politik är inte ansvarsfullt, i synnerhet inte gentemot väljarna. Det är ohederligt – politiskt, ekonomiskt och intellektuellt – att hävda att gränsen mellan civilisation och barbari går vid några tior i plånboken eller vid ett kommatecken i skattetabellen.
Nu tyder allt på att Juholts och Waidelichs budgetförslag får bakläxa av partigruppen. Det är inte mer än vad de förtjänar. Ord har stor betydelse, och Juholt har missbrukat sina. Och vad Tommy Waidelich beträffar: kan han inte sälja sina siffror ens till den egna riksdagsgruppen lär han få problem i regeringskansliet. De har onekligen ett och annat att jobba med, de två.
