Törs man svara i telefon? Enligt Aftonbladet kan det vara Göran Persson. ”Han har ringt runt och skrämt folk från skogslänen för att få folk att ställa upp bakom Thomas Östros”, säger en källa besviket. ”Ingvar Carlsson skulle aldrig ha gjort så.”
Det är femton dagar kvar tills att efterträdaren ska utses. Igår skickades kongresshandlingarna ut till ombuden. Men däri finns inga förslag att fatta beslut om. Inga namn att välja mellan.
Istället denna surrealism. Till och med den tidigare LO-bossen Stig Malm säger att han ”skäms för att vara socialdemokrat”.
I tisdags föreläste den förre brittiske utrikesministern (och storebror till sittande Labourledaren) David Miliband på LSE, London School of Economics and Political Science. Och uppenbarligen har det grasserande vansinnet ännu inte angripit alla Europas socialdemokratiska hjärnor.
Miliband konstaterar att ”den europeiska vänstern förlorar val i en omfattning utan tidigare motstycke”. Inte bara för att en ny flexibel höger har blivit valbar, utan för att man saknar argument för samtiden. Socialdemokratin har inte följt med i förändringarna i ekonomi och samhälle, och måste, för att komma ikapp, ta tag i både ideer och organisation.
Besvikna arbetarväljare går till invandringskritiska partier. Eller till alternativvänstern, vilket ger en splittrad vänster och tvingar fram koalitioner med till exempel kommunister. Som i sin tur skrämmer medelklassväljarna.
Se bara på Sverige, säger Miliband. ”Bara en av fem stockholmare röstade på S, och bland dem med arbete en av tio. Bara hälften av de fackliga röstade på S, och en tredjedel av dem som övergav S gjorde det på grund av samarbetet med Vänsterpartiet.”
Till skillnad från de svenska socialdemokraternas kriskommission, som mest ville åter till 1970-talet, ser Miliband varför medelklassen går. ”Huvudanledningen är skatter och utgifter. Dessa väljare har en behaglig livsstil och vill inte förlora den. De vill definitivt inte byta delar av den mot mer välfärd.”
När socialdemokraterna i vanlig ordning erbjuder större stat och mer bidrag, så fungerar det inte längre. ”Vänsterns samhörighet med staten har blivit en black om foten”.
Den tredje vägen var en återvändsgränd, säger Miliband. Bra för fördelning, men dålig på tillväxt att fördela. Bra på att känna ansvar, men oförmögen att utkräva detsamma.
Det behövs något annat om vänstern ska kunna klå den nya medkännande konservatismen.
Där blir Miliband luddigare. Å andra sidan är det inte hans sak. Det var ju brodern Ed som blev ny Labourledare.
I öppen tävlan. Det kanske vore något för S i Sverige nästa gång Det verkar nyttigt för den mentala hälsan.
