Var tionde svensk sympatiserar för närvarande med de gröna. I EU-valet fick de fler röster än Socialdemokraterna i Stockholm.
Mediegunstlingen Maria Wetterstrand personifierar till synes mycket av det som miljömedvetna och välutbildade stadsbor, som handlar ekologiskt och rättvisemärkt, vill ha.
Men varför ska en urban, framstegsoptimistisk frihetsvän lägga sin röst på Miljöpartiet? Det finns förvisso frihetliga idéer hos en del av de gröna. Särskilt det kvinnliga språkröret betonar livsstilsliberalismen, som har kommit att bli mycket viktig för många väljare.
Men hur liberalt är egentligen MP? Och hur representativ är Maria Wetterstrand? På en rad områden framstår hon som mer liberal än sitt parti. I Stockholm kommer De rödgröna att höja kommunalskatten med 60 öre om de vinner valet. MP vill att krogarna ska stänga vid tre och att staden borde tvinga personer som bor i äldreboenden att äta vegetariskt på tisdagar. Man vill starta en kommunal biograf.
I Göteborg har miljöpartisterna i kommunstyrelsen nyligen röstat för en ”lönepolicy där faktorer som kompetens, utbud/efterfrågan på arbetskraft och prestation får en mindre synlig löneeffekt. I stället kommer de timmar som den anställde lägger ner på sitt arbete att vara en tydligare faktor för vilken lön som erhålls.”
I Norrland vill de gröna locka till sig nya invånare med kommunala medborgarlöner och hävdar i insändare att kapitalismen förtryckt och dödat fler människor än kommunismen och nazismen tillsammans.
Vidare vill Miljöpartiet centralt införa 30 timmars arbetsvecka för alla, men lärare ska inte ens få lämna skriftliga omdömen som liknar betyg. Den gröna skatteväxlingen är en bluff eftersom MP vill höja skatten både på arbete och på miljöskadliga saker. Bland annat ska bensinpriset fås att spränga 15-kronorsvallen. I partiet finns också en utbredd skepsis mot vetenskap.
För Maria Wetterstrand kostar det ingenting att i intervjuer flörta med latteliberaler i Stockholm, som är besvikna på Alliansregeringens beslut om FRA eller Jan Björklunds centralistiska utbildningspolitik. Men egentligen torde det kännas ganska futtigt för en fullblodspolitiker som Wetterstrand att det är hennes person, och inte politik, som så många verkar tycka om. Att sjunga med änglarna är förvisso vackert, men det är de faktiska förslagen och besluten som avgör allas vår vardag.
Praktisk politik handlar om prioriteringar och vägval inom vissa givna ramar. MP har valt att samarbeta med socialister – inte med liberaler. Vi medborgare står i september inte primärt i valet mellan partier, utan mellan två regeringsalternativ. Det intressanta är då inte hur Maria Wetterstrand profilerar sig i tidningarnas inställsamma porträtt, utan hur hon agerar i ett skarpt förhandlingsläge om vi får en röd regering med några få maskrosor.
Dessutom avgår hon som språkrör nästa år och det är oklart hur partiets nya ledning kommer att kompromissa med Lars Ohly och Mona Sahlin. Om detta må politiska reportrar berätta.
