Skönheten har blivit ”så gott som rumsren”, utropade en överraskad recensent efter att ha sett årets magisterutställning på Konstfack (DN Kultur 20/5). Någonting har hänt, skriver hon misstänksamt och återger en skeptisk vernissageröst som undrar ”om det verkligen är okej”. Varför fanns det inga multikulturella, gränsöverskridande genusprojekt typ onanerande madonnor i folkdräkt med, tycktes kulturkoftorna undra.

”Det är tid för en ny romantik”, skriver SvD:s förvånade recensent, efter att ha sett 15 konsthögskolestudenters verk på Bonniers konsthall. Han såg en ny subjektiv innerlighet, när han hade förväntat sig spektakulära politiska utspel och upplösta gränser mellan konstnären och betraktaren (16/5).

Hur kunde samtidskonsten svänga 180 grader utan kulturpolitiska riktlinjer, är frågan mellan raderna. Vad pågår?

Svaret är kanske enklare än vi tror: tillräckligt många svenskar har läst en jordfärgad bok utan könsord i den torra titeln: Kritik av den negativa uppbyggligheten (Ruin, 2007) av danska akademiledamöterna Fredrik Stjernfelt och Sören Ulrik Thomsen. Den skrevs redan 2005 och vållade stor debatt i Danmark och Norge. Eftersom ingen svensk akademiledamot eller kulturpersonlighet skulle våga skriva en sådan bok har den nu översatts till svenska (tack Nordiska ministerrådet för stöd!).

Danskarna bekräftar obarmhärtigt det vi länge har anat, men inte vågat se och erkänna: under mycket lång tid har det sköna, det sanna, det goda varit tabu, inte bara i konsten utan i hela samhället. Vi lever i-negativismens och värderelativismens tid, där det positiva, allt det som ger våra liv mening, blivit vår värsta fiende. Den mänskliga civilisationens mest välbekanta institutioner som kärnfamiljen, äktenskapet och religionen har blivit omoderna, intoleranta, oförskämdheter, som vi vant oss vid att förlöjliga och håna i ord och handling. Konstnärer och politiker har gjort karriär på att bryta mot regler, göra uppror och angripa det etablerade, det vanliga, det normala.

Tänk på Gudrun Schymans paroll ”död åt familjen” och du förstår hela denna rörelses vilja att förstöra istället för att skapa. Själva problematiseringen och kränkningen blev det konstnärliga och politiska budskapet. Så länge det finns något positivt att håna, frodas negativismens sura kollektiv.

”Runt positivisternas dumheter samlas de toleranta relativisterna till en ursinnig grisfest”, skriver danskarna i Strindbergs anda. De citerar kristusgestalten Brian i Monty Pythonfilmen Life of Brian som nervöst försöker lugna en hängiven folkmassa med orden ”You‘re all individuals”, varvid alla skriker i extas ”We‘re all individuals”, utom en som-skriker ”I‘m not”.

”Det blir lätt något komiskt över en massrörelse där varje enskild deltagare känner sig högt över den vanliga pöbeln”, sammanfattar Stjernfelt. När alla vill vara rebeller har avantgardismen blivit kitsch, ”vår tids kronhjort-vid-skogstjärn över tusen och åter tusen designsoffor”.

Där är vi nu.

Gudrun Schyman har röstats ut ur riksdagen. De skönhetssökande konsteleverna vågar vägra vara kulturpolitikens plakatmålare. Det är hög tid att strunta i de samhällsförstörande bitterfittorna.