Krönika
Det har gått väldigt lätt för Fredrik Reinfeldt och Moderaterna väldigt länge. Det rödgröna trepartisamarbetet har fallit samman. Socialdemokraterna har vänt sig inåt och ägnat sig åt politiskt självskadebeteende. Ekonomin har rullat på riktigt skapligt. När modet sviktade och idétorkan slog till inför regeringens budget i höstas var man så lyckosam att många satte likhetstecken mellan frånvaron av reformer och en statsmannamässig försiktighet.
En av konsekvenserna upplevde jag på ett seminarium för en tid sedan, när en panel av idel socialdemokrater talade om Sverige som om det vore en enpartistat där Moderaterna satt på all makt och bestämde allting. De lät precis som moderater en gång brukade göra så fort Socialdemokraterna kom på tal.
En annan följd är fenomenala resultat för M i allsköns mätningar av partisympatier och förtroende. Man noterar numera klart starkare opinionsstöd än S, och ministerduon Fredrik Reinfeldt och Anders Borg ligger hästlängder före alla tänkbara och otänkbara rivaler.
Visst har det samtidigt gått ganska knackigt för de tre mindre kamraterna i Alliansen, men den bördan har Moderaterna burit med jämnmod.
Frågan är bara hur länge det roliga varar. Det krävs en helt ny sorts ansträngningar och uppfinningsrikedom om Moderaterna ska försvara sin dominerande ställning.
Det beror på ekonomin. Även under 2012 ser Sverige ut att klara sig bättre än många andra av EU:s medlemsländer. Men konjunkturen är bräcklig och arbetslösheten börjar snart röra sig uppåt, vilket ökar trycket på regeringen att ta initiativ. Under finanskrisen fick många det paradoxalt nog bättre tack vare jobbskatteavdrag och kraftigt sänkta räntor. Den här gången finns inte samma fallhöjd i räntorna och jobbskatteavdragens tid verkar vara förbi. Det blir mindre för människor att glädjas åt och mer att oroa sig för.
Men det beror också på politiken. Med Stefan Löfven vid rodret i S finns åtminstone förutsättningar för en oppositionspolitik av helt annan stadga, trovärdighet och slagkraft än den som kunde uppbådas under Håkan Juholt eller det rödgröna triumviratet. De första signalerna är att Löfven tänker ge regeringen en match i kärnfrågor som jobben och näringspolitiken, och redan hans första vecka bär syn för sägen:
Socialdemokraterna har slagit hårt mot Moderaternas svaga intresse för näringsliv och företagsamhet. Löfven säger att han inte förstår hur man kan se det resursskapande näringslivet som ett särintresse, och det budskapet upprepade S-ledamöterna Carina Moberg och Maryam Yazdanfar vid torsdagens frågestund i riksdagen. Statsministern svarade med att raljera om hur märkligt det var att Moderaterna blivit det nya arbetarpartiet medan Socialdemokraterna vill driva politik ”till direktörernas fromma”.
Att vifta undan frågor om villkoren för företagande och produktion med att de handlar om egenintresse hos direktörer är lika misslyckat politiskt som ekonomiskt. Dels väcker det undran och olust hos väljare långt utanför de borgerliga kärntrupper som Reinfeldt tycks ta för givna. Dels blundar det för att de nya jobben kommer att skapas – i den mån de skapas – i nya och snabbväxande företag, för vilka de allmänna arbetsvillkoren är av största betydelse.
I torsdags gav Löfven besked om att han inte vill ha något totalförbud mot vinst i välfärdsföretag. Därmed offrar han några lättköpta slagord, som Juholt hade bespetsat sig på att trumma in. Men han undviker också en i grunden hopplös position: Företagsamheten är för väletablerad i sektorn för att skrotas, och företag kan inte bidra med det som just företag är bra på om de inte får gå med vinst. Istället för att driva det omöjliga kan nu Löfven lägga krutet på att kräva bättre reglering och tillsyn och kritisera de borgerligas misstag. Det har inte samma radikala lyster, men det skrämmer ingen och är en mycket mer konstruktiv hållning.
I veckan lade Företagsskattekommittén sitt förslag till riskkapitalavdrag. Uppenbarligen ville Anders Borg inte släppa till pengar ens till minsta avdrag utan det hela blev en tumme i form av skattekrediter. Från företagarhåll är besvikelsen stor och riksdagsledamöter från regeringspartier har redan skrivit starkt kritiskt (UNT 3/2). Samtidigt har S gått ut med att man vill ha ett äkta avdrag för dem som satsar i ny verksamhet.
Om Moderaterna tror sig vara osårbara och underskattar sina motståndare är det framför allt deras egen huvudvärk. Men om det dominerande regeringspartiet prioriterar omval framför allting annat, och har fått för sig att riskminimering i form av passivitet och enkla avfärdanden är bästa vägen dit, har hela Sverige ett problem.
