Bilden av Kina som ett dynamiskt och snabbväxande land har etsat sig fast på näthinnorna. Förvisso finns det Kina – men också dess motsats. Inget kan egentligen tydligare illustrera detta än det kinesiska kommunistpartiets 18:e kongress. Den har inramats av floskler om socialistisk demokrati och att tjäna folket med sin grund i en död ideologi (och som när den var levande främst ledde till att människor dog) och jasägande enighet in i evigheten.

Politik då? Det är inte en fråga för kongressens månghövdade skara av ledamöter utan den avgörs av unga och framför allt äldre gubbar i rökfyllda rum. Dynamiken blir därefter.

Kongressen är dock inte bara en tom ritual utan den ska skapa den legitima grunden för partidiktaturen och ytterst för det nya ledarskap som träder till. Det säger förstås också något om grunden. Man ”valde” centralkommitté, politbyrå och besättning till dess ständiga utskott – maktens verkliga centrum. Ja, förstås om man inte tar hänsyn till att avgångna ledare manövrerar sina proto- géer i kulisserna.

Partiets nye generalsekreterare och blivande president, Xi Jinping, liksom Li Keqiang som väntas bli ny premiärminister är båda exempel på att det bara är med rätt pappa och rätt kontakter som man kan nå hur långt som helst i Kina. Det är också typiskt för hur systemet fungerar att de båda är hämtade från två inbördes makt-och-härlighets-konkurrerande fraktioner.

Det skapar stabilitet i toppen (till skillnad från den tid när striden handlade om att vinnaren tog allt), men problemet är att det ständiga sökandet efter en politik som passar alla varken gynnar starka personligheter eller modig politik. Det är ett system för att bevara makten.

Frågan är hur länge det håller. För det håller på att hända saker i Kina.

Xi Jinping tar över ett annat land än när den nuvarande presidenten Hu Jintao tillträdde för tio år sedan – och därav bilden av det dynamiska Kina. Hur man än mäter har utvecklingen varit häpnadsväckande. BNP-utvecklingen har gjort Kina till världens näst största ekonomi, välståndet har ökat (inkomsten per capita har trefaldigats) och landet har urbaniserats. Häri ligger också källan till regimens verkliga legitimitet men när den investeringsdrivna ekonomiska utvecklingen nu förlorar kraft riskerar också acceptansen att minska.

Till samhällsomvandlingen hör att folket inte är lika tyst som tidigare. Lokala uppror och protester har närmast blivit vardag i jätteriket. Man klagar och bråkar. Tack vare den ökade internetanvändningen har partiet inte heller – trots att man försöker – samma informationsmonopol som tidigare.

Och det är bara början.

Det enda som inte har förändrats är det allenarådande och korrumperade kommunistpartiets maktkramp. Dilemmat för det nya ledarskapet och de ekonomiska reformer som Kina behöver för att hålla tillväxttakten uppe är att dessa kommer att drabba den elit som nu bär upp systemet. Utan ett öppnare politiskt system blir reformerna knappast möjliga men inget tyder hittills på att Xi Jinping har mandat att ta den striden – eller ens att det nya ledarskapet har en klar probleminsikt.

Samtidigt höjer Kina sin utrikespolitiska profil och odlar nationalism.