På fototjänsten Instagram eller via Twitter och bloggar. Möjligheterna att se och kära ner sig i hela världens street art är oändliga. Bra gatukonstnärer gör sig snabbt ett namn utanför sin stad eller sitt land. Inspiration, nya stilar och grepp reser snabbt över klotet. Urbaniserade områden får gemensamma kulturella nämnare som förenar trots stora avstånd. Tveklöst en intressant form av globalisering.

”Kampen om konsten”, står det på omslaget till nya numret av Magasinet Neo (4/2012). Det handlar förvisso mest om det ständiga höger-vänstergrälet om kulturen och inom kulturvärlden. Men gatukonsten får faktiskt vara med på ett hörn i den intervju som Paulina Neuding gör med Bengt Ohlsson:

PN: Du skrev i en krönika att du förr hade upprepat att ”graffiti är en konstform för dem som inget har”, och känt dig väldigt tjusig. Men att du nu blir sur över klotter.

BO: Skrev jag det? (...) Visst, visst, det är en konstform för dem som inget har. Men vad tycker jag egentligen om klotter när någon sprejat silverfärg på en ek eller en liten bergknalle? Hur kul är det egentligen?

Den franka frågan sätter fingret på något. Ohlsson råkar förvisso tala om naturen och inte det offentliga rummet i form av stadens inventarier eller privata ägodelar i form av hus med mera, men oavsett sammanhang är det detta det kokar ner till. Hur kul är det egentligen?

Personligen tycker jag att det är kul. Och på senare tid har det slagit mig att detta förmodligen är en av få konstarter som omfamnas av konstvärldens etablissemang trots att den ofta är både figurativ och bred i tilltalet.

Det politiska etablissemanget omfamnar sällan graffitin. Med tanke på samhällskostnaderna är det förvissso mer än begripligt, men i Stockholm är nolltoleransen väldigt noll. Inga legala väggar accepteras och även utställningar som visar gatukonst eller affischer som lånar dess formspråk kan råka ut för bannor i det nolltoleranta Stockholm. Exemplen på när nolltoleransen går till överdrift är många i boken Nolltolerans – kampen mot graffiti av Jacob Kimvall (Verbal Förlag 2012). Överhuvudtaget är Kimvall bitvis övertygande i sin argumentation mot nolltoleransen som strategi.

På en punkt är han dock inte övertygande och det är när han rusar förbi tryggheten. Kimvall kritiserar här en förvisso onyanserad Stockholmsenkät och konkluderar att:

”Föreställningen att graffiti skapar otrygghet är en utgångspunkt för nolltoleransen, och bör därför förstås som en del av dess existensberättigande.” I bokens förord degraderar han även argumentet till en ”retorisk figur” hos New Yorks 90-talsborgmästare Rudy Giuliani.

Saken är dock att trygghetsaspekten inte bara är en föreställning eller en ”retorisk figur”, utan en vetenskaplig teori – med experiment som styrker den.

Tesen i broken windows theory går i korta drag ut på att signaleffekter i urbana miljöer betyder mycket. Förekomsten av vandalism, trasiga fönster, nedskräpning eller annat sätter en norm – medan hela fönster och skräp i soptunnan istället för på marken etcetera sätter en annan. I den förra miljön sker fler brott än i den senare.

Tesen har även prövats framgångsrikt. Ett sådant experiment beskrevs i The Economist (20/11 2008) då med just förekomsten av graffiti som en av ingredienserna, vilket mycket riktigt skapade fler små och stora överträdelser som nedskräpning och stöld med mera.

Värt att notera är dock att man skiljer på klotter och annan graffiti. När två gränder riggas för ändamålet är en nymålad och ren medan den andra är ”taggad med graffiti”. Det påpekas dock att graffitin inte är avancerad, ”för att undvika intrycket att det kan vara konst”.

Distinktionen är intressant då den faktiskt avviker från nolltoleransens inställning att all gatukonst och graffiti = klotter. Följdfrågan blir om dagens mer, tja, publiktillvända gatukonst ens kan sägas bidra till mer brott på det sätt som det mer destruktiva klottret gör? Låt gå att rent klotter skapar mer brott. Men gör ett rådjur eller en tigersvans det?

Många, däribland gatukonstnärerna, ryggar kanske inför ordet publiktillvänd. Självbilden inkluderar säkert inte dylik behagsjuka. Men jag undrar om det ändå inte finns där? Man skulle rentav kunna se det som en omedveten strategi för att möta nolltoleransen. Får man inte makthavarnas kärlek kan man alltid sikta på att få folkets. Men då krävs ett bredare tilltal. Och kanske har gatukonsten kommit en bit på väg i den kampen om konsten. Jacob Kimvall beskriver hur många städer har övergivit nolltoleransen till förmån för mer mångfacetterade handlingsplaner.

För de flesta är gränsen flytande. Man gillar den söta pärlplattan som någon förskönat en bropelare med, men man ogillar den fula och associala taggen på sätet i tunnelbanan. För, liksom: Hur kul är det egentligen?