Den rika världen är beroende av invandrad arbetskraft för fortsatt tillväxt. Det gäller också Sverige.

Det sade brittiske Philippe Legrain, författare till hyllade Immigrants – your country needs them (Princeton University Press 2007) när vi möttes i en paneldiskussion häromveckan. Hans bok, som bland annat har belönats med Financial Times/Goldman Sachs Business Book of the Year Award, har blivit något av en bibel för liberala förespråkare av öppna gränser. Däremot ställer den till problem för den svenska vänstern.

Legrains tes är att öppna gränser inte bara är den rika världens plikt mot människor på flykt undan krig, förtryck och fattigdom. Han menar att den rika världen tjänar ekonomiskt på invandring: dels för att vi tjänar på att ta emot ingenjörer, läkare och annan högutbildad arbetskraft. Men Legrain hävdar också att vi behöver människor som är beredda att ta de mindre kvalificerade jobben. I takt med att européer, amerikaner, kanadensare och australiensare i arbetsför ålder blir allt färre och alltmer välutbildade, behövs invandrare för att ta de jobb som inte kräver någon längre utbildning. Problemen dyker upp först när de okvalificerade jobben av något skäl inte uppstår, menar han.

– När jag bodde i Schweiz kunde jag inte få min bil tvättad för hand, utan var tvungen att köra den genom en automatisk biltvätt som riskerar att repa den. I London är det aldrig något problem – där är det vanligt att nyanlända ryssar tvättar folks bilar som sitt första jobb i England, sade Legrain under vår debatt.

Hans argument låter cyniskt, men problemet är naturligtvis inte att det saknas möjlighet att få bilen handtvättad i Schweiz, utan att det i Europa ofta saknas en marknad för jobb som nyanlända, lågutbildade invandrare kan ta i början av sin tid i det nya landet. Saknar man kvalifikationer och djupare språkkunskaper är man ofta beroende av det där första jobbet för att komma på fötter, och in i gemenskapen.

I Sverige är skillnaden mot exempelvis England och USA slående i detta avseende: Där möter man den lågkvalificerade invandrade arbetskraften överallt – i butiker, nagelsalonger, tvättinrättningar, restauranger och butiker. I Sverige är lönespridningen så liten att den högkvalificerade arbetskraften lika gärna kan söka sig till de lågkvalificerade jobben. Ekonomiskt blir skillnaden liten.

Att stå i kassan i en butik är tillräckligt attraktivt för extrajobbande studenter, medan lågutbildade invandrare i alltför stor utsträckning inte arbetar alls. Mediantiden för en nyanländ kommunplacerad invandrare att få jobb i Sverige är sju år, och så länge invandringen på så vis utgör en kostnad begränsas också mängden invandrare som vi är kapabla att ta emot.

Den svenska vänstern behöver alltså formulera ett svar på Legrains tes: Om man inte öppnar för fler lågkvalificerade jobb – till exempel för att man anser att en tillvaro på bidrag skulle vara värdigare – hur gör vi då för att invandring av lågkvalificerad arbetskraft inte ska utgöra en kostnad?