kommentar | Dreber utmanar nejsägarna Hur kan personer som hyllar marknadsekonomi, personer som Sven Hagströmer, Per-Olof Eriksson, Maud Olofsson, Rune Andersson, Birgitta Swedenborg m fl, vara emot att Sverige inför euron? Hur är det möjligt för dem som ser marknadsekonomi, frihandel, rättsstat och fri konkurrens som viktiga värden, att samtidigt vara negativa till euron i Sverige? Hur kan bedömningarna skilja sig så mycket mellan människor som i grunden har samma grundsyn på förutsättningar för ekonomisk tillväxt? Euron måste ses som ett led i arbetet för mer marknadsekonomi och konkurrens och som en fortsättning på framgångsrikt EU-samarbete.

Här är fyra exempel på vad som kan ses som EU:s framgångar: 1. EU har skapat den gemensamma marknaden som har betytt mycket för att öka konkurrensen och avveckla gamla monopol. Därmed har tillväxten ökat i Europa. EU-kommissionen beräknar att den gemensamma marknaden har skapat 2,5 miljoner nya jobb sedan 1992. 2. Medlemskapet i den europeiska unionen har stärkt svenska medborgares ställning i förhållande till statsmakten. Rättighetsskyddet har aldrig varit särskilt starkt i Sverige, men nu har svenskar möjlighet att överklaga till EG-domstolen i Strasbourg i frågor som omfattas av det europeiska samarbetet. Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna har också direkt införlivats i svensk lag, och därmed getts en starkare ställning. 3. Vägen till en gemensam valuta, från beslutet i Madrid 1989 att införa en gemensam valuta till introduktionen av euromynt och sedlar 2002, har resulterat i en betydande uppstramning och sanering av samtliga medlemsländers finans- och penningpolitik. Slutresultatet är att 300 miljoner européer i dag omfattas av ett arrangemang med en gemensam, självständig centralbank som har ett tydligt prisstabilitetsmål. 4. Det europeiska samarbetet har inte bara gett stadga åt politiska processer i medlemsländerna utan kanske än mer så i de blivande EU-länderna. I början av 90-talet stod länder som tidigare lidit under kommunismen inför uppgiften att klara övergången till marknadsekonomi och att reformera ett rättsväsende och en statsapparat som impregnerats med den kommunistiska enpartistatens ideal. Därtill skulle man hantera en fruktansvärd miljöförstöring.

EU:s medlemskapsprocess, med kriterier för marknadsekonomi, respekt för individen och för minoriteter, rättsstat och demokrati, som slogs fast i Köpenhamn 1993, utgjorde ett riktmärke under den besvärliga övergångsperioden. Under resans gång gavs stöd och kunskapsöverföring, och reformer kunde genomföras eftersom de bidrog till att återintegrera dessa länder i Europa. Den gemensamma valutan bygger vidare på dessa framgångar. Den underlättar handel och ekonomiskt utbyte på den gemensamma marknaden, bidrar till ökad konkurrens och prispress, och gör det möjligt för många små- och medelstora företag att söka sig utanför den traditionella hemmamarknaden. Här finns en potential inte minst inom livsmedelsindustrin i Sverige som sedan inträdet i EU har ökat exporten med 157 procent. Som medlem i eurosamarbetet kan Sverige med större tyngd också verka för att EU, tillsammans med USA, inom WTO utvecklar frihandeln i världen. Man behöver inte göra frågan om eurons införande så stor och komplicerad. I grunden handlar det om att vi som bor, lever och arbetar i Sverige, och om att företagen, av en mängd praktiska skäl ska använda samma valuta som våra grannländer, handelspartners och konkurrenter. Vad gäller strävan efter prisstabilitet skiljer sig ju inte den europeiska centralbanken nämnvärt från den svenska riksbanken och då blir valet mycket enkelt. Självklart ska även vi införa euron!