Det skulle handla om sjukförsäkringsregler, läste jag tidigare på dagen. Sen satte jag mig och tittade på onsdagkvällens Uppdrag Granskning, men vad jag såg var snarare en berättelse om ett mycket tragiskt livsöde, om Mari-Louise, som fick sin sjukskrivning indragen och strax därefter tog sitt liv. Att dra generella slutsatser om sjukförsäkringens utformning utifrån denna sorgliga historia går inte.
Ville man kunde man lika gärna se till det faktum att Mari-Louise enligt programmet gått in och ut ur långa sjukskrivningsperioder under cirka tio års tid och hävda att det som brutit ner henne är ett system där sjuka människor lämnats åt sitt öde – och då har hon ändå försökt ta sig tillbaka själv några gånger. Men det vore en lika skakig anklagelse som programmets om att nuvarande sjukförsäkringsregler skulle leda till öden som detta. Vi vet för lite.
Man kan inte utvärdera ett system utifrån enskilda tragiska fall. Särskilt inte när fallet inte verkar stämma särskilt väl med reglerna.
För visst, människor ska enligt reglerna prövas mot ”den reguljära arbetsmarknaden”. Men med den information som gavs i programmet är det uppenbart att Mari-Louise inte hade arbetsförmåga nog för denna. Chefen för den Försäkringskassa som fattade beslutet vidhåller att beslutet var rätt. Det låter tveksamt, men kommer aldrig att prövas eftersom Mari-Louise inte kommer att överklaga beslutet.
Det är förfärligt, men snarare resultatet av en olycklig kombination av dåliga beslut och dålig kommunikation mellan sjukskrivande läkare och handläggare på kassan.
Nyligen presenterade Inspektionen för socialförsäkringar en rapport om sjukskrivningsreglernas effekt. Enligt granskningen har framför allt prövningen vid dag 181 lett till att många börjat arbeta igen. Även prövningen vid dag 91 ger resultat, men inte lika tydliga och oftare enbart arbete på deltid.
I Aftonbladet kritiserade Lena Mellin igår systemet och stödde sig på IFS rapport. Hon menar att eftersom sjukskrivningstiden bara har minskat med i genomsnitt en halv procent, så kan reformen inte kallas succé, bara ett ”litet, litet steg i rätt riktning”.
Att utvärdera de nya sjukförsäkringsreglerna nu är inte så lätt. Socialförsäkringssystem är tröga ting och en reform som denna måste få tid att sätta sig. Fortfarande är vi i övergångsfasen.
För en dryg månad fick Sveriges kommuner och landsting en halv miljard kronor av regeringen till en satsning för att förbättra kommunikationen mellan sjukvården och Försäkringskassan.
De medicinska underlag som Försäkringskassan får är endast till 25 procent tillräckliga för att bedömningen ska bli rättssäker. Om avsnittet av Uppdrag granskning visar en normal handläggning kan man därutöver tillägga att tjänstemännen på kassorna inte alltid verkar så benägna att lyfta luren och reda ut eventuella oklarheter som de borde vara.
De små myrsteg som Mellin kallar fiasko rimmar illa med tonläget i debatten. Hur kan reformen ha alla fel samtidigt?
Vi har alltså en förändring som går åt rätt håll – fast för långsamt. Regeringen får ömsom kritik för att ha stressat fram reformen, ömsom för att den inte ger tillräckligt snabb och stor effekt. Resultaten är otillräckliga, men samtidigt det grymmaste och mest omvälvande som drabbat folkhemmet? Hur går det ihop?
