Den socialdemokratiske diplomaten Sverker Åström fick nyligen motta Miljöpartiets kongresspris för att ha lyckats få till stånd FN:s första miljökonferens, den så kallade Stockholmskonferensen. I samband med själva konferensen var det inte miljöfrågan som väckte mest uppmärksamhet utan att Olof Palme använde den internationella miljöscenen till ett skarpt angrepp på USA (Vietnam). MP-motiveringen handlade dock om miljön:
”1972 erkändes för första gången ’den mänskliga miljön’ som en central fråga att hantera inom det globala samfundet. Då hölls FN:s första miljökonferens, Stockholmskonferensen, med syfte att lyfta upp miljökrisen på den politiska agendan... Begreppet ’hållbar utveckling’ myntades.”
Det stämmer förstås, men man skulle också kunna säga att här togs ett steg som har stått särskilt jordens fattiga dyrt. Miljöfrågorna sattes i fokus men inom en tankeram och sätt att se på saken som ledde in politiken på en miljöfundamentalistisk väg. Tillväxt blev något fult. Utgångspunkten var den som myntades av den så kallade Romklubben och som satte en bild av tillväxtens gränser. Resurserna höll på att ta slut.
Inte heller i den meningen är det märkligt att MP prisar Stockholmskonferensen; partiet och miljörörelsen har ju burits fram av mardrömmen om ändliga resurser och drömmen om en harmonisk balans mellan människa och natur. I strävan att växa försöker inte minst Gustav Fridolin att profilera sig som vän av ekonomisk utveckling, industri och tillväxt, men det känns mest rätt omsminkat. MP har en lång och omprövande väg att gå innan partiet blir trovärdigt som tillväxtens försvarare.
Om man söker efter ord som ekonomisk utveckling, industri eller tillväxt på MP:s hemsida så blir man besviken. Det betyder inte att politiken saknas utan att man paketerar den enligt den egna ideologins begreppsnomenklatur. Likväl säger det förstås något om vilket slags parti De gröna är.
Expertgruppen för miljöstudier (miljöns motsvarighet till ESO) presenterade i går slutsatserna från en granskning av icke-användning inom EU av de vanligaste genmodifierade grödorna (DN 29/5). Prislappen uppgår till 25 miljarder kronor varje år, felanvändning av jordbruksmark och förluster för miljön. Det beskrivs som en seger för en ”högljudd protektionistisk jordbrukslobby och inflytelserika miljörörelser” och som ett ”flagrant nederlag för det kunskapsbaserade samhället”.
Det är svårt att inte placera MP på samma barrikad som jordbrukslobbyn. Det ska vara småskaligt och lokalproducerat. Så här vill man ha det: ”För ett godare Sverige ska vi satsa på den rena, äkta maten och bli ett föredöme med förbud mot tillsatser och kemiska bekämpningsmedel.”
Och Romklubben då? Ja, den hade förstås fel. Annars hade resurserna varit slut nu. Tyvärr lever och frodas fortfarande den föreställningsram som analysen grundade sig på.
