Frågan om den så kallade barnfattigdomen fortsätter att engagera. Under Almedalsveckan har problemet behandlats på flera seminarier.
Hur ser dessa fattiga barnfamiljer ut? Ensamstående föräldrar sticker ut i statistiken. Här är risken för armod mer än tre gånger högre än när föräldrarna bor ihop, och har förvärrats under senare år. Detta är inte olösligt. Exempelvis vore en höjning av underhållsbidraget en åtgärd som inte har besvärliga bieffekter eller belastar statsbudgeten överdrivet.
Trots tonläget i debatten har barnfattigdomen totalt sett inte ökat nämnvärt de senaste åren. I den statistik som SCB nyligen tog fram åt Sveriges Radio (Ekot 26/6) var den totala andelen barnfattiga ”relativt oförändrad sedan 2005”. Håller man sig till barn med svensk bakgrund är resultatet detsamma också i Rädda barnens mätning (Årsrapport 2012).
Märk väl, detta gäller barn med svensk bakgrund. I barnfattigdomsfrågan består ”elefanten i rummet” av fattigdomen bland barn med utländsk bakgrund. Inte sedan slutet av 1990-talet har majoriteten av de barnfattiga utgjorts av barn med svensk bakgrund. I dag närmar sig andelen barn med utländsk bakgrund 65 procent och fortsätter att öka.
Samma mönster syns i Ekots mätning – barnfattigdomen tenderar att öka i kommuner där andelen utrikes födda stiger. Vad kan ligga bakom detta? Socialförsäkringssystem och skatteskalor gör inte skillnad på folk beroende på ursprung.
Detta är ett avtryck av invandrarnas bekymmer på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är ovanligt stort i Sverige. Problemet är väsentligt mer komplext än att justera en eller annan bidragsnivå. Vägen till arbete är lång för dem som kommer hit. Rädda barnens siffror visar att efter 6–9 år i landet är en fjärdedel av familjerna fortfarande beroende av försörjningsstöd.
Arbetsförmedlingens återrapportering av etableringsreformen innehåller statistik som vittnar om svårigheterna (15/6). Bland de nyanlända som nu ingår i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag har en majoritet mindre än nio års skolgång med i bagaget från hemlandet. Arbetsförmedlingen understryker att gruppen även innefattar ”personer som aldrig har gått i skolan och i vissa fall är analfabeter”. Knappt en femtedel har någon eftergymnasial utbildning, men bland dessa har hälften inte tillgång till betygsdokument att visa upp (s 31).
Det är inte lätt att se hur människor med sådana förutsättningar smidigt ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden och få en normal försörjning. Men om de inte ens ges möjlighet att konkurrera genom lägre ingångslöner och flexibla anställningsformer torde dörren vara permanent stängd.
En annan väg är att fokusera på barnen själva. Föräldrarnas situation är svår att lösa, men de effekter den har på barnen måste motverkas. Kan man välja en skola i ett mer hoppingivande område? Kan tonåringen få möjlighet att själv jobba ihop till den mobiltelefon som föräldrarna omöjligen kan finansiera? Hur kan fattigdomens ärftlighet brytas?
Peter Santesson är doktor i statsvetenskap och ansvarig för reformstrategier vid tankesmedjan Timbro.peter.santesson@timbro.se
