Ledare
Är det inte lite sorgligt att det för en friande dom i mangamålet ska vara nödvändigt med experter som definierar gränsen konst/icke-konst?”
Frågan ställdes i onsdags på Twitter av debattören Rasmus Fleischer under det att huvudförhandlingar i det så kallade mangamålet pågick i Högsta Domstolen.
Nog har han en poäng. För under gårdagen passerade expertutlåtandena och kontextualiseringarna revy i HD. De japanska serieteckningar som återfunnits i serieöversättaren och mangaexperten Simon Lundströms dator ska nu slutligen få sin beteckning: barnporr eller inte barnporr?
Några av bilderna har varit barnporr och sedan slutat vara det, eftersom tingsrätten och hovrättens båda fällande domar skilde sig åt i vilka bilder som ansågs barnpornografiska. Nästan oavsett vad HD kommer fram till viskar dessa domar om en lagstiftning som slår snett eller för brett. Barnpornografilagen syftar inte bara till att skydda de facto utsatta barn utan även till att värna ”barn i allmänhet”. Detta, i kombination med att teckningar omfattas av lagen gör att vi hamnar där vi är nu, det vill säga i ett läge där experter står i Högsta Domstolen och försöker förklara japansk kultur och serietradition medan en översättare måste bedyra att han inte ”använt bilderna i sexuellt syfte”. Allt detta i ett fall där inget faktiskt barn är drabbat av något övergrepp. Det enda som finns är uppenbart overkliga teckningar. I någons dator.
Traditionen är en pusselbit, men samtidigt ett stickspår. Att den japanska faiblessen för det gulliga (kawaii) och dess förlängning i olika subkulturers Lolitaideal finns närvarande också i seriepornografin är inte märkligare än att den svenska kärleken till naturen återspeglas i både finkulturella sammanhang och i den populärkulturella porrens höskullar och fäbodvallar.
En kulturs olika konstnärliga yttringar korsbefruktar varandra, kort sagt. Men huvudsyftet med lagstiftningen bör ju vara att straffa övergrepp och spridning av dokumentationen av dessa, inte att jaga helt fiktiva skildringar, oavsett hur smakliga eller osmakliga man finner dem.
I onsdagens Aftonbladet hymlar inte tecknaren själv, Arino Hiroshi, med bildernas syfte. Visst är det pornografi, förklarar han och beskriver vidare att det också är en parodi på två redan kända seriefigurer. Det finns alltså en effekt i bilderna som bara den som känner igen figurerna kan uppfatta. I Japan riskerar tecknaren snarare att anklagas för upphovsrättsintrång än för barnpornografi.
Under rubriken ”Låt oss bekämpa riktig barnporr” höjde Björn Sellström, ledare för Gruppen mot sexuella övergrepp mot barn/barnpornografibrott vid Rikskriminalpolisen, rösten på Brännpunkt häromdagen (15/5):
”Om domen står fast är risken stor att antalet ärenden avseende barnpornografibrott kommer att öka, vilket i sin tur får till följd att de ärenden där fotografier och filmer på barn i riktiga övergreppssituationer får längre handläggningstider. Det kan knappast gagna barnen.”
Nej, det kan det inte. Det är heller ingen höjdare för yttrandefriheten, en faktor som har varit märkligt frånvarande genom hela processen.
Det man skulle vilja att lagstiftarna i Sveriges riksdag frågar sig är om de tror att samhället på något sätt blir tryggare om tecknade serier blir föremål för brottsbekämpning och i praktiken censur. Hur motiverar man att resurser riktas hit, istället för att läggas där verkliga brott sker?
