Godhet är en sak, men ondska hör liksom inte hemma idag. Det associerar till en förmodern tid, och återfinns numera i sagornas och de episka äventyrens värld. Ändå sker saker i vardagen som kan förknippas just med ondska. Senast tänkte jag det om Anders Behring Breivik.
Men inte minst kan begreppet dyka upp när vi får inblickar i diktaturernas värld. Hur är en sådan som Muammar Gaddafi möjlig? Hur kan Mugabe? Vad är Lukasjenko för människa egentligen? Är de verkligen mänskliga?
James Fallon är amerikansk hjärnforskare med inriktning på alzheimer och schizofreni, men har också ”tittat in i” huvudet på ett 70-tal mördare.
Utifrån detta har han försökt att kartlägga hur det står till i huvudet på diktatorer. Det blir ganska spekulativt men ändå tankeväckande.
I huvudet på en diktator ser det skrämmande likt ut som i en seriemördares hjärna, en psykopat.
Karisma, självsäkerhet och makthunger – som över tid utvecklats till att bli malign – är personlighetsdrag som binder samman despoter som Caligula och Lenin över tid och rum.
Förmågan till empati rör inte verkliga personer utan ”folket” eller ”proletariatet”. Efter att ha ”scannat” Gaddafi är diagnosen paranoid, narcissistisk, makthungrig och fåfäng. Hugo Chavez befinner sig, enligt Fallon, i ett mellanläge mellan normalitet och psykopati.
Fallon avskriver ondskan och pekar i stället på tre faktorer som tillsammans skapar monster.
Det handlar om en kombination av våldsgener (särskilt krigsgenen MAO-A), hjärnskador (särskilt frontalloben och amygdala) och trauman under barndomen. Alltså ett samspel mellan arv och miljö.
Men presdisposition är inte samma sak som automatik. Det är Fallon själv ett exempel på. Närmast av en händelse fick han inblick i en dyster familjehemlighet. I hans släkthistoria ingår upp till sju möjliga mördare.
Först ut var Thomas Cornell som hängdes 1673 efter att ha mördat sin mor. Mest känd är Lizzie Borden som 1892 anklagades för att med en hacka ha mördat sin far och mor. Hon frikändes men fallet är ett cold case som än idag är hett omdebatterat.
Bättre nyheter kan man förstås få. Fallon hade hjärndata rörande den egna familjen (fru, tre barn och tre bröder) som han scannat i syfte att utröna risken att drabbas av alzheimer och nu bestämde han sig för att stämma av dessa data mot data från mördareforskningen.
Det gav utslag. Och det visade sig att Fallon själv var den mest trolige seriemördaren.
Men det har han alltså inte blivit. Arvet är inte allt utan också miljön. Det handlar inte heller bara om bestialiska seriemördare eller diktatorer.
Tyvärr, menar Fallon, tenderar våra samhällen att intressera sig mer för psykopaternas goda sidor och premiera kyligt kalkylerande ledarförmåga och realpolitiskt schackrande med människor på bekostnad av emotionellt inkännande ledare.
Själv skulle jag säga att det goda ledarskapet kräver både kyla och värme. Och trots hjärnforskningens framsteg och begynnande granskning av vad som finns i huvudet på en diktator surrar det svåra begreppet ändå i mitt huvud: ondska.
