Humaniora är bara en massa flum. Så lyder i vart fall en utbredd uppfattning. Det stora problemet är att den inte är helt ogrundad. Svenskt Näringslivs utspel om studiemedel, som nyligen ovanligt tydligt visade på oförmågan i en stor del av samhället att se humanioras värde, är inte problemet, utan ett symptom. Om humaniora ska kunna inta den position den förtjänar måste det till en förändring, och den måste ske på universiteten. I takt med att bredd har nedvärderats i en alltmer arbetsmarknadsanpassad utbildningssektor inriktad på specialisering har humaniora gradvis fått förfalla i både kvalitet och relevans.
För medan alla övriga ämnesområden har klarat 1900-talets genomgripande förändringar i studentantal och kunskapssyn har humaniora lämnats kvar, kört fast. Den hänger kvar mest av en känsla att det borde vara så. Någon sammanhållen uppfattning om dess uppgift och värde finns ofta inte ens bland dess företrädare, i alltför många fall formade av ett uppror mot en bildningstradition som man uppfattar som förtryckande och exkluderande, men som tidigare gav humanioran sitt tydliga existensberättigande som studiet av vad det är att vara människa. Därmed har humanioran också misslyckats med att visa på andra värden i den högre utbildningen än arbetsmarknadsrelevans och således i stor utsträckning orsakat sin egen marginalisering.
Istället har indignerade humanister försökt protestera att deras utbildning minsann visst är relevant på arbetsmarknaden, inte sällan med en hänvisning till England. Där vet man att värdera humaniora, säger man. Även den som läst en kandidat i klassiska språk eller filosofi kan utan vare sig höjda ögonbryn eller någon större svårighet landa ett jobb som bankman eller diplomat.
Det är onekligen märkligt att det inte är så i Sverige. Delvis är det säkerligen ett uttryck för en viss inskränkthet bland arbetsgivarna. Men när Svenskt Näringsliv uttrycker sin beundran för länder som ”lyckas utbilda många inom humaniora med en sådan kvalitet att de är efterfrågade av näringslivet” (Brännpunkt 5/7) trampar de på en lika öm som viktig tå. För även om det finns viktiga undantag befinner sig svensk humaniora i kris, som idéhistorikern Svante Nordin skriver i sin bok Humaniora i Sverige (Atlantis, 2008). Undervisningen lider av bristande omfång, låga krav på analytisk förmåga och en obenägenhet att skilja det substantiella från det substanslösa i seminarierummet. Att så pass många åtminstone med godkänt resultat kan läsa en humanistisk kurs vid sidan av sina huvudstudier är tyvärr också ett tydligt bevis på att undervisningen inte är tillnärmelsevis så utmanande som den skulle kunna vara.
För att få nytt liv måste humanioran börja tro på sig själv som någonting annat än en genomgripande samhällskritik med teoretisk ram. Ämnena måste stå upp för hur viktiga de faktiskt är för att vi av andras erfarenheter ska formas, mogna och förstå det mänskliga äventyret. Humanistisk undervisning och forskning bör förvisso inte vara det okritiska studiet av döda västerländska mäns ord och dåd, men får inte heller innebära ett bortträngande av dessa. Humaniora måste få handla om att med framtiden för blicken hämta lärdom från det som redan sagts och skett. Då skulle den återfinna mycket av sin självaktning, och många av kvalitetsproblemen skulle upplösa sig själva.
Men vi måste också på allvar fundera över hur framtidens universitetsstudier bör vara utformade. Samhället är inte betjänt av några större mängder överliggare, och varje år spenderat på universitetet innebär uteblivna skatteintänkter och arbetstimmar. Likväl är den besatthet vid anställningsbarhet och genomströmning som präglar politiken för högre utbildning idag både enkelspårig och överdriven. Den har lett till ett samhälle av specialister, som i alltför många fall tagit sig genom universitetet i det vattentäta skott som deras utbildningsprogram innebär. Bristande fantasi och förståelse för andra perspektiv har i alltför många fall blivit följden.
Här har humanioran sin stora chans att återta sin position som något som är relevant för alla som genomgår högre utbildning. Många studenter som läser tydligt yrkeskopplade ämnen skulle berikas avsevärt om programmen kompletterades med studier i exempelvis litteratur, filosofi – inte minst etik – och historia. Här finns mycket att lära av den amerikanska liberal arts-traditionen och dess core curriculum.
Ett fokus på inte bara djup utan också bredd skulle kräva stort engagemang och avsevärda insatser för att inte bara reduceras till en pratverkstad som ingen tar på allvar. Men tillsammans med en återfunnen tro på sin egen relevans skulle det vara en viktig beståndsdel i humanioras välförtjänta utträde ur sin självförvållade omyndighet.
