Dem jag mött har varit noga med att påpeka att de är vanliga snubbar. För mig har de framstått som en tragiskt tidlös yttring av mänskligheten och främst manligheten. I naturtillståndet, när människan levde som jägare och samlare, var lågintensivt krig vardag. Stammar bekämpade varandra med räder, överfall och regelrätta slag.

I dag räknar man med att omkring var femte person dog av våld, i princip i varje givet jägar/samlarsamhälle – läs Azar Gats War in Human Civilization (Oxford university press, 2006).

Med centralisering av makten har stamvåldet reducerats. Det mänskliga eller möjligen manliga psyket har dock ändrats sorgligt lite, och kräver fungerande institutioner. Driften att samlas i gäng för att bekämpa andra gäng tar sig nya uttryck i allt från krigsherrar i kollapsade stater till gäng i laglösa kvarter. Eller fotbollshuliganism.

I går föreslogs bättre möjligheter att förbjuda huliganer tillträde till arenorna. Åklagaren ska kunna meddela förbud redan under handläggningen av ärendet, polisen ska kunna initiera ärendena (och inte bara klubbarna) och fyrverkeripjäser ska inte få förekomma på läktarna. Fängelsestraff ska bli möjligt.

Kloka åtgärder. Tillträdesförbudet kommer att göra ont. Men jag tvivlar på att det räcker. Så länge som centralmakten inte upprätthåller våldsmonopolet i allmänhet kommer stamkrigarna att fortsätta komma, om än i nya skepnader. För vissa, till synes vanliga män, är våld helt naturligt.