Hugo Chávez på de anklagades bänk

No más Farc. I måndags visade colombianer i 130 städer runt om i världen vad tycker om den terroriststämplade marxistiska Farcgerillan: No más Farc. Som det verkar hade möjligheterna för demonstranterna att få sin önskan uppfylld varit ljusare om det inte hade varit för uppbackning från nyvänsterns latinamerikanska gunstlingar med Venezuelas president Hugo Chávez i spetsen. Men de som säger sig gå i Simon Bolívars fotspår har nu skjutit sig rejält i foten.

Kriget har redan börjat, sade Venezuelas justitieminister för att beskriva läget i det pågående triangeldramat mellan Venezuela, Ecuador och Colombia. Än så länge är det dock bara ett ordkrig, men smockan hänger i luften. Intensivdiplomati pågår och oddsen för att det inte blir krig på riktigt är nog trots allt hyggliga. Å andra sidan vet man förstås inte vilket infall Chávez kan få, och som skulle kunna leda till en våldsam konfrontation.

Farc finansierar sig genom knarkhandel och kidnappning. Under de senaste tio åren har 7000 personer hållits fångna i djungeln under vidriga förhållanden och fortfarande är det 750 som hålls i fångenskap. Nyligen släpptes några och ytterligare frisläppanden var på gång för att i gengäld få loss dömda Farc-medlemmar. Det skulle ha blivit en ny propagandatriumf för Chávez som självutnämnd ”medlare” gick dock i stöpet sedan colombianska elittrupper i en attack dödat Farcs ”utrikesminister” och förhandlingsman.

Farc som redan är något av ett sjunkande skepp tillfogades därmed ytterligare ett hårt slag. Tillslaget ägde rum i Ecuador. Det har fått president Correa att ta till kraftord om gränskränkningen, men frågan är om han inte snarare styrs av samma skäl som fått känslorna att svalla i Venezuela: avslöjandet av de mer än vänskapliga förbindelserna som både Correa och Chávez har med Farc.

Chávez har pläderat för att terroriststämpeln ska lyftas av Farc och att de ska betraktas som ”riktiga arméer med territorier i Colombia och med ett politiskt projekt”. Kort sagt, ett alternativt styre vars projekt han uppenbarligen sympatiserar med. Anklagelser har dessutom framförts om att Farc inte bara har fått politisk uppbackning utan också fristad i Ecuador och Colombia.

Hittills har Correa och Chávez kunnat slå ifrån sig, men inte nu längre. I samband med attacken i Ecuador fann man uppgifter i Farcledarens dator om att terroristerna nyligen fått ekonomiskt stöd på 300 miljoner dollar från Chávez. Colombias president Uribe hävdar dessutom att Farc velat köpa uran för att framställa en ”smutsig bomb”. Det här är förstås synnerligen graverande uppgifter för Chávez som redan tidigare mötts av kritik för att lägga sig i andra latinamerikanska staters angelägenheter. Nu riskerar han internationellt åtal.

Marxistgerillans tid är förbi i Latinamerika. Men det finns fortfarande några undantag och nu förstår vi kanske bättre varför kvarlevorna existerar. Uribe ska inte falla för frestelsen att bara göra politiska poäng av datafynden. Den här byken måste vaskas av oberoende internationella experter, vars granskning inte kan ifrågasättas. Det kan ge kontur till den latinamerikanska vänstervågens verkliga ansikte.

När Chávez beskrev president Bush som fan själv, menade Correa att uttalandet var oförskämt mot djävulen. Deras relationer till Farc säger en del om deras måttstock.