– Vi köper inget förrän vi har det donerat, säger Sjöräddningssällskapets vd Rolf Westerström. Det har vi klarat ekonomin på i 103 år.

Det är i Göteborgs-Posten (4/1) jag läser Rolf Westerströms krassa konklusion. Artikeln handlar om svävarbristen på Västkusten i den kalla vinterns spår. På den kust som gillar att kalla sig Sveriges framsida brukar man vanligen inte ha isvintrar, men kylan har gjort att såväl den här vintern som förra innebar ovanligt många isolyckor även i våra västra farvatten. Häromdagen räddades två skridskoåkare som, efter att en bogserbåt passerat dem och brutit upp isen de färdades på, plötsligt fann sig stående på ett isflak mitt ute i vattnet. I den situationen dög det emellertid inte med en svävare. Istället var det en helikopter som fick vinscha upp de olyckliga vintersportarna.

Just den händelsen har fått tjäna som illustration i ett flertal tv-inslag om isars faror under veckan. Och nog är bilderna dramatiska, men går man in på Sjöräddningssällskapets hemsida inser man raskt att det inte är den enda incidenten till havs. Nog händer det saker ute på böljan den blå alltid. Behovet av svävare och annat är uppenbart.

Men Sjöräddningssällskapet och Rolf Westerström köper inget förrän de ”har det donerat”. Vet du vad det betyder? Vet du att de hundratre åren som Westerström talar om är över hundra år av bokstavligt talat livsviktig verksamhet finansierad genom donationer och medlemsavgifter? Vet du att 70 procent av all sjöräddning i Sverige utförs av en ideell förening med nästan 2000 frivilliga sjöräddare och 64 bemannade räddningsstationer? Så är det. 70 procent av all sjöräddning i landet sköts av en förening som verkar helt utan bidrag från staten – men i gott samarbete med Sjöfartsverket med flera berörda myndigheter.

Långtifrån alla vet att denna verksamhet, som med fog skulle kunna räknas till en stats kärnuppgifter, sköts helt ideellt. Kanske är det just för att verksamheten är så påtagligt livsviktig som det är svårt att föreställa sig att man skulle överlåta den åt civilsamhället. Särskilt om man är fostrad att tro att betydligt mer triviala saker måste hanteras och saluföras av staten. Men Sjöräddningssällskapet är ett utmärkt exempel på något annat. Att livsviktiga saker mycket väl kan skötas av samhället i en annan bemärkelse än genom välfärdsapparater eller administrativ statsmakt. Att det rentav kan vara den lämpligaste lösningen att båtfolk och sjöfolk har hand om incidenter i sjön och på båtar.

Många tror att Hotell Rydbergs viktigaste bidrag till eftervärlden är Biff Rydberg, som serverades där. Och visst är det smaskigt, men viktigare saker hände på detta etablissemang. På hotellet som en gång tronade vid Gustaf Adolfs Torg i Stockholm grundades nämligen det Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne 1907. Det betyder att Rolf Westerström alltså måste 2011-anpassa sitt språk och börja säga för 104 år sedan.

I övrigt – ge dem en slant! En vacker dag är det du som behöver fiskas upp av en svävare.