”Vi tror att samhället finns, det är bara inte detsamma som staten.” Så skriver Storbritanniens konservativa parti i sitt valmanifest och sänder två starka signaler. Dels utmanar man Labours centralistiska detaljstyrning, dels tar man ut avstånd till sitt eget förflutna. Citatet syftar förstås på Margaret Thatchers uttalande från 1987: ”det finns inget samhälle”. (Vad hon menade var att samhället inte är något självständigt väsen som existerar separat från de enskilda människorna. Fast formuleringen har blivit flitigt använd som belägg för att högern förnekar värdet av sociala band och att det finns ett gemensamt ansvar).
Valmanifestet presenterades av David Cameron i veckan och är något numera så ovanligt som en appell för politiskt systemskifte. De flesta valrörelser i dag handlar ju annars om att maskera små policyskillnader och stor idémässig samsyn med hjälp av svavelosande fraser om motståndarnas råhet, ansvarslöshet och tvivelaktiga karaktär.
Brittiska väljare får säkert höra sin beskärda del av sådana attacker och personangrepp. Men på valdagen den 6 maj får de också chans att göra ett val mellan filosofier, där Torypartiet har en ny linje att erbjuda. Grundtanken är att decentralisera makt och öka människors delaktighet. De konservativa vill flytta bestämmanderätt från staten till medborgarna, regeringen till parlamentet, regeringskansliet till lokalsamhällena, Bryssel till britter och från byråkratin till demokratin.
Friheten fortsätter att vara ett viktigt värde, men begreppen som verkligen sätter sin prägel på budskapet är ansvar, företagsamhet och lokala lösningar. Det speglar en uppfordrande förväntan på den enskilde att använda sin frihet och förmåga till sådant som är bra både för henne själv och för andra. ”Vi tror på ansvar”, säger partiet: ”statlig ansvarsfullhet med offentliga medel, personligt ansvar för våra gärningar och socialt ansvarstagande för varandra.” Samhällsproblemen kommer aldrig att lösas så länge ”Vem ska ordna upp det här?” är en vanligare fråga än ”Vad kan jag bidra med?”.
David Cameron drömmer om en medborgerlig väckelse. Regeringen ska inte kommendera men väl inspirera miljoner människor att ta större ansvar för det gemensamma. Han kallar det ”progressiv konservatism”, men ivern och idealismen gör att man snarare kommer att tänka på en legering av liberalism och kristdemokrati.
Nej till fortsatt expansion av statsmakten och nej till Labours förslag till höjd skatt på arbete är självklara utgångspunkter, medan de konservativa är försiktigare med skattesänkningarna. Manifestet säger litet grand om behovet av nedskärningar men inte tillnärmelsevis så mycket som budgetläget motiverar. Gordon Browns ekonomiska politik har lett till väldiga underskott.
Väljarna möter ett batteri av förslag som ska sprida makten och stärka lokalsamhällena. De summerar till en vision om ”det stora samhället” som ska ersätta Labours ”stora stat”.
De konservativa vill ha friskolor och stärkt patientmakt i sjukvården. Fler planbeslut ska fattas av de direkt berörda och man vill att den lokala polisen ska börja svara inför särskilda förtroendevalda: ett slags poliskommunalråd. Småföretag ska få bättre chans att vara med i offentliga upphandling. Sociala entreprenörer och frivilligorganisationer ska engageras på bred front i socialpolitiken. Man vill ha fler lokala folkomröstningar och en rätt för människor att gå samman och ta över lokala verksamheter som hotas av nedläggning. Vissa lagar ska skärpas: Det ska bli strängare regler för marknadsföring till barn och tuffare insatser mot urspårat supande.
Om Cameron förlorar står det skriver i stjärnorna vad som händer med den progressiva konservatismen och (rysning) ”det stora samhället”, men det blir spännande att följa utvecklingen om han vinner. Retoriken känns överspänd men vissa idéer är helt klart intressanta.
Sedan lång tid är banden täta mellan brittisk och svensk debatt. På 1980-talet följde vi Margaret Thatchers framfart, på 1990-talet Tony Blairs. Många fann inspiration i deras insatser och hittade saker att ta efter. Med Cameron är det lite annorlunda. En hel del i hans nya portfölj – strama statsfinanser, friskolor, vårdval, mer av lokalt självstyre – är redan viktiga inslag i svensk politik.
Det får mig att göra två reflexioner.
För det första: Det har hänt väldigt mycket med Sverige. Vi har numera en ekonomisk politik, avreglerade marknader, ett pensionssystem och en växande valfrihet i välfärden som 1970-och 80-talens kuvade frihetsvänner inte ens vågade drömma om.
För det andra: Förändringarna har ägt rum under ivriga bedyranden om den svenska modellens förträfflighet och att allting är kvar vid det gamla. Numera vill till och med Moderaterna hellre associeras med det som var än med det nya, liberalare och bättre som är.
David Cameron, däremot, går fram med flygande fanor och klingande spel och söker mandat för att byta kurs. Det är väldigt bra för öppenheten och debatten. Hur bra det är för att vinna val får vi reda på om några veckor.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
