Förberedelserna inför dagens firande av den islamiska revolutionens årsdag har varit minutiösa. Skådeprocesser, avrättningar och nya arresteringar – allt ackompanjerat av verbala attacker mot kontrarevolutionärer i stora och lilla satans ledband. Ja ni vet, USA och Israel.

Den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei har hotat med aktioner utomlands. Irans vice polischef hotar för med att bussa mullornas huligangarde Basij på var och en som inte sjunger med i regimens hyllningar till sig själv, utan i stället använder födelsedagen för att protestera mot förtrycket.

Men trots att repressionen trappas upp ger inte oppositionen efter. Som den iranska feministiska rapparen Ghogha uttryckte det i samband med en konsert i Stockholm för några dagar sedan (SvD 4/10).

– Jag ville verkligen komma för att sprida mitt budskap – hoppet om ett fritt Iran. Jag vågar för att jag redan har riskerat allt från början.

Att det kan bli mycket omfattande protester idag understryks av att oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi ska vara med. Torg och gator kan bli rödfärgade när fredlig protest möts av regimens järnnäve.

Regimen bullar upp med styrkedemonstrationer men visar i själva verket svaghet. Varje ny slagen demonstrant är också ett slag mot teokraternas anspråk på ideologisk rättrådighet.

Steget från att våga till att vinna är förstås långt för oppositionen. När de fem vinnande bidragen i tankesmedjorna Fores, Ohlininstitutet och Captus gemensamma uppsatstävling om Iran presenterades igår var det inte heller några självklara svar som gavs på frågan om friheten i Iran.

Men det är gott nog att essäsamlingen Friheten i Iran reser viktiga frågeställningar om regimens karaktär och om förändringskrafter i Iran, men också om hur vi bör förhålla oss till frihetskampen.