Om man visar ett intresse för Ayn Rand träffar man på entusiastiska läsare i de mest oväntade sammanhang. Jag köpte vid ett tillfälle Urkällan i två band på Rättviks marknad. Försäljaren berättade att han hade sträckläst romanen och att detta var en av de stora upplevelserna i hans liv. Liknande bekännelser har jag hört vid ett antal tillfällen.
Nu har Rands mest omtalade roman kommit i reviderad svensk översättning, med titeln Och världen skälvde (Timbro). Boken har haft ett inflytande som är svårt att överskatta, i synnerhet i USA. Tydligen har också finansmannen Sven Hagströmer läst den, för 40 år sedan. Därför har DI utnämnt romanen till ”näringslivets nygamla kultbok”.

Ayn Rand föddes 1905 i St Petersburg. 1926 flydde hon till USA. Efter diverse ströjobb i bland annat filmbranschen sköt författarkarriären fart. Rand grundade en filosofisk skola som hon kallade objektivismen och som fortfarande har många
anhängare.
Rand var en ivrig talesman för individualism och kapitalism i en tid då många äntrade barrikaderna för att försvara kollektivism och socialism. Men det politiska är ändå av underordnad betydelse i hennes tänkande. I grunden finns en filosofi som utmynnar i ett betonande av dygdig själviskhet; en själviskhet som inte roffar åt sig på andras bekostnad, men som inte heller låter sig hämmas av andras anspråk eller behov.

Och världen skälvde kan läsas som en spänningsroman, åtminstone om man hoppar över de längre utläggningar som huvudpersonerna gör. Handlingen utspelas i ett USA där politiken rör sig i riktning mot det totalitära. John Galt, uppfinnare och filosof, bestämmer sig för att ”stänga av världens motor”. Han tar ut de människor som bär världens öden på sina axlar - tänkare och entreprenörer - i strejk. Strejken består i att de inte ställer sina talanger till förfogande; de försvinner ut i samhällets periferi.
Kritiska bedömare anar ett förakt för svagheten i Rands romaner. Men vad hon framför allt förkastade var principlösheten. Ayn Rand beundrade intelligens och karaktärsstyrka och hennes romanhjältar är oblyga egoister. Deras handlande begränsas dock av en etik som inte tillåter att människors rätt till liv eller egendom kränks.

Man får intrycket att Ayn Rand tog sitt sanningssökande på allvar. Hennes böcker har uppmuntrat andra att göra detsamma. Men objektivismen har också fått bisarra uttolkningar. Ayn Rand lyfte fram det rationella i människans natur, men en del av hennes efterföljare tenderar att stämpla varje kritisk diskussion av objektivismen som per definition förnuftsfientlig. I Ayn Rands hårdkokt polemiska debattstil finns det onekligen något som inbjuder till underkastelse snarare än ifrågasättande.
Ayn Rand hade förmågan att väcka människors intresse för filosofi. Men var hon så genialisk och originell som hennes anhängare, och hon själv, har hävdat? De politiska och ekonomiska idéerna i hennes texter känns igen från den klassiska liberalismens glansdagar.
När det gäller grundvalarna - metafysiken och kunskapsteorin - innehåller hennes filosofi uppenbara inlån från katolskt tänkande. Kanske är det där man hamnar om man söker efter fast mark för en naturrättslig etik, även om man som Rand råkar vara ateist?

”Den enda filosofiska skuld jag kan bekänna är till Aristoteles”, hävdade Ayn Rand. Självförtroendet var det inget fel på. Men det hade förstås varit artigt, och rimligt, om Rand också hade nämnt influenserna från ett stort antal liberala och katolska tänkare.
Många intellektuella resor påbörjas genom läsning av Ayn Rand. Problemet är bara att många också avslutas där.