KRÖNIKA | Tyskland

Efter sommaren blir en östtysk fysikdoktor och prästdotter den främsta makthavaren i europeisk politik. De kristdemokratiska systerpartierna CDU/CSU vinner valet till förbundsdagen och bildar regering tillsammans med liberalerna i FDP, och 51-åriga Angela Merkel blir förbundskansler. Det öppnar möjligheter till vitalisering av hela Europa.
Ja, ja, man kan förstås inte vara fullständigt säker - det kan gå väldigt snabbt i politiken - men förtroendet för den nuvarande socialdemokratiska regeringen är kört i botten, och det är inte lätt att se vad som skulle kunna ge syre åt en nytändning från vänster före höstens val.

En färsk opinionsmätning ger CDU/CSU 48 procent och FDP 7 procent i väljarstöd. Motsvarande tal för socialdemokraterna, SPD, är 28 procent. Ett valresultat på den nivån skulle vara partiets sämsta någonsin. Väljarna är in i döden trötta på regeringen Schröders lirande och slirande och på att det aldrig vänder uppåt i ekonomin. Fem miljoner är arbetslösa. Tillväxten ligger på lama 1,2
procent.
Förbundskansler Gerhard Schröder får bära hundhuvudet. Till dels är det orättvist. Det är under hans tid vid makten som den mödosamma omprövningen av en förkalkad välfärdsstat till sist ändå har inletts. Men hittills märker folk de indragna förmånerna tydligare än de gynnsamma långsiktiga effekterna - och regeringen har själv underminerat reformlinjen genom att kombinera den med populistiska angrepp på näringslivet. Kritiken mot företag som minskar kostnader och investerar utomlands har varit mycket hätsk, och vilken investerare får ökad framtidstro genom att anklagas för girighet och bristande patriotism?
Just nu pågår en intensiv diskussion inom CDU/CSU om hur radikalt och konkret partiets valmanifest ska vara. Hur mycket längre än Schröder ska man gå? CDU/CSU är i grunden lojala mot välfärdsstaten som idé, men krismedvetandet är också större än någonsin. Man vet att det återstår att skapa en ny balans mellan skapande och fördelning.

En del tar till orda för skarpa besked. Vi måste tala
klarspråk om att vi har att gå igenom en ”tårarnas dal”, säger borgmästaren Ole von Beust i Hamburg. Merkel tycks luta mer åt att ha fortsatt förnyelse som övergripande budskap men begära så mycket som möjligt av öppet mandat. Tidskriften Der Spiegel beskriver strategin som ”tillförsikt genom oskärpa”.
På den väg som Angela Merkel till sist väljer får hon hjälp av personliga kvaliteter som integritet och rättframhet. Schröders slickade stil har väckt frågor om ärlighet och äkthet, men sådana problem har inte Merkel. Fysikens tankereda och den lutherska etiken bildar en stark legering. Hon är kanske inte så glammig. Men solid.
Det är många som har skäl att önska henne framgång.

Merkels program kommer att innebära sänkta skatter och friare förhållanden på arbetsmarknaden, även om det är oklart i vilken utsträckning. Redan att Tyskland får en regering som har en naturligt positiv syn på företagande, och som förstår att man måste spela med globaliseringen snarare än mot den, kommer att ha stor betydelse för stämningsläget i Europa. Reformvänner på alla håll får draghjälp.
Med sina 82 miljoner invånare är Tyskland EU:s klart mest betydelsefulla ekonomi. Om Angela Merkels förnyelselinje kan väcka framtidstro hos tyskt näringsliv och tyska konsumenter, får det gynnsamma konsekvenser långt utanför landets gränser. Det är svårt att tänka sig en bättre medicin mot dagens europeiska håglöshet än positiva signaler från tysk ekonomi.

Vad gäller EU-samarbetet får man hoppas att Merkel och CDU så småningom omprövar sin skepsis mot Turkiets medlemskap. Men samtidigt kan man vänta sig en nedtoning av det tysk-franska samarbetets betydelse till förmån för bättre kontakter med London och de nya medlemsländerna. Det öppnar för ett smidigare och mer jordnära EU.
Och med Angela Merkel som förbundskansler förbättras förutsättningarna radikalt för goda relationer mellan Europa och USA. Merkel växte upp i DDR och vet vad kommunism betyder i praktiken. Hon har personliga erfarenheter av vad Amerika betyder för demokrati och frihet. Den transatlantiska dialogen blir en helt annan med Merkel i stället för 68-duon Schröder/Fischer vid rodret i Berlin.