FN är aldrig lika fint som när det hålls högtidstal till organisationens ära i generalförsamlingen. Det är inte något måtta på FN:s vishet och värde: FN är fredsfrämjare, hungerbekämpare, miljövän och mycket mer. Genom åren har Sverige varit mest måttlöst i sin beundran - trots att medlemskapet egentligen var ett brott mot neutralitetsdoktrinen. Att FN fått denna särställning är inte någon gåta. FN var i högsta grad närvarande när världen blev en del av den svenska vardagen; intresset handlade mest om tredje världen, svälten och klyftorna. Svenska FN-trupper, Dag Hammarskjölds hjältedöd, föreställningen om Olof Palmes hjältedåd; allt har bidragit till hyllningarna av FN.
Sverige var vänster och det var också FN. Men. FN var dessutom den enda arenan som Sverige kunde agera på i internationella sammanhang. Vi stod utanför Nato och den Europeiska gemenskapen. Ja, Sverige tog länge till och med avstånd från samarbete i vilket vi hade varit naturliga deltagare, där vi hörde hemma. Samtidigt pågick ett
kvalificerat politiskt lurendrejeri, eftersom neutraliteten byggde på militärt samarbete med USA och Nato. Inte konstigt att FN blev en del av den svenska mentaliteten.
Steget från högtidstal till verklighet är långt, ibland plågsamt långt. Att FN:s säkerhetsråd inte kunnat samlas för att sätta stopp för övergreppen i Darfur är en handfast demonstration av den handlingsförlamning som alltför ofta har präglat organisationens agerande. Folkmord eller inte folkmord - det är inte frågan. Att Sudan tillika är medlem av FN:s kommission för mänskliga rättigheter visar på konsekvenserna att betrakta alla stater som lika goda kålsupare. Vi blir alla blodsbröder.
I själva verket är FN:s meritlista fylld av misslyckanden, slöseri och hyckleri. I bland är det svårt att se solen bakom alla fläckarna. Men den finns där.
Det är både en styrka och en svaghet att ha skurkstater i sina led. Det ger FN styrka att alla är välkomna till samma mötesplats, men det blir en svaghet när det leder till att ingenting görs. I går
Rwanda, i dag Darfur och Tjetjenien hela tiden.
Det finns två olika FN. Dels den organisation som hyllar friheten och slår vakt om individens frihet, dels det FN som skyddar stater även om de är diktaturer. Inte minst blir detta tydligt när den traditionella tolkningen av folkrätten leder till att FN skyddar staters rättigheter och därmed lämnar fältet fritt för att frånta folket dess rätt.
Statsminister Göran Persson gav i sitt tal inför generalförsamlingen uttryck för ett sätt att förhålla sig till detta dilemma. Organisationsreformer ska resultera i ett bättre fungerande FN. Persson vill bland annat se över säkerhetsrådets sammansättning och vetorättens omfattning. Lättare sagt än gjort. Persson vill att Indien ska få en permanent plats i säkerhetsrådet, men grubblar inte över konsekvenserna för de redan spända relationerna med Pakistan. Persson vill se ett mer relevant FN, men en begränsning av vetorätten riskerar att leda till motsatsen.
President George W Bushs tal var en flammande hyllning till
ett FN som står på barrikaden som förkämpe för frihet och demokrati. Vilken roll FN spelar står och faller inte med organisationsscheman utan med viljan att stå upp för det som är rätt. Det är en annan poäng än Perssons.
Och visst. FN är så starkt som medlemsstaterna vill att organisationen ska vara. Så var det i hög grad med handlingsförlamningen under kalla kriget. Intresset för att främja demokrati gränsade till noll. Efter Sovjetunionens fall har handlingsutrymmet ökat och därmed även viljan att agera, men fortfarande saknas alltför ofta den rätta viljan. Det känns mer komfortabelt för rymliga samveten att gömma sig bakom begreppsexercis än att ingripa i Darfur.
Om det bara hade ankommit på FN:s generalsekreterare Kofi Annan hade varken Afghanistan eller Irak varit i full färd med att planera val. När Annan säger att invasionen av Irak var olaglig struntar han inte bara i säkerhetsrådets resolutioner, utan gör sig till representant för den sämsta sidan av FN: det FN som aktivt gödde Saddam Hussein
efter Gulfkriget 1991 genom vanskötsel av FN:s olja mot mat-program och som nu inte tillmäter störtandet av tyrannen någon avgörande betydelse. Men om det inte är demokrati och frihet som FN ska sätta i främsta rummet, vad är det då?
