Det normala när det går dåligt opinionsmässigt för ett parti är ju att skylla på och eventuellt också byta ut partiledaren. Det kan emellertid inte Socialdemokraterna göra nu – inte när mätningarna så tydligt pekar ut just partiledaren som orsak. Sahlin är bevisligen, åtminstone om man ska se till förtroendemätningar för partiledarna, en av anledningarna till att det går så dåligt. Men, S har inte några självklara kronprinsessor eller prinsar och mellan nu och valet 2010 är tiden knapp. Således är man mer eller mindre tvungen att stå henne bi.

Efter helgens mediefokus på Sahlin inför första maj utkristalliserar sig ett par försvarslinjer, varav en är att medierna är orättvisa i sin skildring av partiordföranden. Varför, frågar sig många socialdemokratiska bloggare och politiker, berättar inte medierna om hur dåligt det går för de borgerliga småpartierna i stället?

Den frågan har ett mycket enkelt svar. Det är inte lika ovanligt att de borgerliga småpartiernas väljarstöd pendlar fram och tillbaka. Vi har hört det förut. Socialdemokraternas kräftgång är däremot slående och ovanlig. Naturligtvis blir den därmed också intressant.

En annan förklaring som förs fram är att S har varit för gnälliga och kommit med för få egna alternativ. Detta är också vad Mona Sahlin själv säger i en intervju i gårdagens SvD. I denna hävdar hon också att hennes ställning i partiet är stark, men mellan raderna syns små varnande budskap till de partigrupperingar som motarbetar förnyelsen internt. Nu vill hon ”leverera” upprepar hon. I klartext innebär det att hon önskar mindre tjafs och motstånd. Det är ett knepigt önskemål från en partiledare vars uttalade ambition har stavats högt i tak och därmed också mer tjafs.

Häromdagen lanserades Sahlins ”inre kabinett” tillika föredragande krafter inför s-kongressen i november. Persongalleriet höjde en del ögonbryn – några givna petades och andra lyftes förvånande fram – men framför allt orsakade titlarna viss förvirring och munterhet. Thomas Bodström ska framöver ansvara för det kryptiska området ”Ge ungdomsgenerationen en chans”, medan Carin Jämtin i sin tur ska styra upp politiken för ”Ett Sverige där fördomar inte hindrar arbete”.

S får ursäkta , men man ska nog inte förvänta sig att medierna lydigt kommer att använda de här benämningarna. Det tar liksom en halv notis att förklara att ”Veronica Palm, Socialdemokraternas talesperson för Ett Sverige i sammanhållning – bekämpa klyftorna, säger i en kommentar att…”

Förmodligen var tanken att signalera kreativitet och nytänkande, men effekten är snarast den motsatta. Man verkar ha problem att urskilja politikens områden. Blotta tanken på att detta skulle kunna bli ministertitlar förskräcker. Vem vill höra Sven-Erik Österberg presenteras i EU-sammanhang som The Swedish minister for more jobs and a stronger focus on work ?

Vad som dock är tydligt i Sahlins kabinett är att man vill visa att S har lärt sig läxan från 2006. Då nonchalerades arbetslösheten med ett enkelt ”jobben kommer”. Nu finns de istället med hela tiden – fyra av Sahlins kabinettspersoner förefaller ha jobb på agendan på ett eller annat sätt.

Det är dock fortsatt tveksamt om man till den frekventa användningen av ordet har lagt någon politik att tala om. Och naturligtvis förekommer inte orden företagande eller näringsliv. Den kopplingen väntar ännu på sin leverans.