Statsbudgeten för 2011 går ut på att säkra genomförda reformer snarare än att ta nya stora steg. Men kanske har vi varit orättvisa när vi skrivit att de största förändringarna blir några miljarder i sänkt skatt för pensionärer och extrabidrag till kommunerna. Det väntar nämligen en ny omgång privatiseringar, som handlar om betydligt större summor.
Det har gått under budgetbevakningens radar, men rege-ringen vill sälja aktier i ”noterade och onoterade bolag” för 25 miljarder kronor om året fram till 2014. Varken budget eller rege-ringsförklaring går in exakt på vad som ska säljas, men i val- manifestet talas klarspråk. Dels bör statens ägande ”minska eller avvecklas” i Nordea, TeliaSonera och bolåneföretaget SBAB, dels öppnar man för att ta in minoritetsägare i Vattenfall.
Varför? Regeringsförklaringen går på den principiella linjen: ”statens uppgift bör vara att ange de ramar och regler som ska gälla för näringslivet och företagen, inte att äga och driva företag.” Men det är klart att pengarna inte gör ont. Man hoppas få in 100 miljarder, och allt ska användas till att minska statsskulden.
Att lösa skulder är sällan en dålig idé, men nu är planen alltför politiskt fantasilös. Det är utmärkt att Alliansen vill hålla statsfinanserna i strama tyglar, men prognoserna pekar på snabbt fallande statsskuld även utan privatiseringspengar. Skulden motsvarar i år 34,6 procent av BNP och beräknas vara nere i 21,1 procent 2014. Det är den lägsta nivån på 40 år. Utan privatiseringspengar blir skuldnivån istället 23,5 procent av BNP 2014. Det vore också rekordlågt.
Mot den bakgrunden borde det tänkas friare och större. Strukturgrepp som gynnar mångfald och medborgerlig frihet smäller högre än åtgärder som inte leder till annat än status quo med litet lägre skuld.
Man kan göra rejäla avsättningar till vetenskap och kultur. Vid avvecklingen av löntagarfonderna fördes resurserna över till ett antal stiftelser. De har varit omstridda men har spelat stor roll för förnyelse och mångfald i forskningsfinansieringen. I ett läge där humaniora och många kulturvärden sitter trångt kan avkastningen från ett antal privatiseringsmiljarder spela stor roll och minska det ensidiga beroendet av staten. Visst vore det en skön ironi om August Strindbergs Fordringsägare en dag kan sättas upp med hjälp av pengar från SBAB:s försäljning?
Fast oavsett sådana insatser bör en minskning av statens ägande ske i ljuset av svenska folkets brist på förmögenheter och Sveriges brist på sparpolitik. Fördelningsdebatten om lön och inkomst pågår mest hela tiden, men när det gäller förmögenheterna är det så tyst att man kan höra en B-aktie falla. Kanske är alla läger på var sitt sätt besvärade av att fördelningen är så skev.
Enligt den färska studien Global Wealth Report från Credit Suisse är medelförmögenheten i Sverige världens sjätte högsta. Det låter ju bra. Men man blir betänksam när man upptäcker att de rikaste 10 procenten i Sverige kontrollerar hela 72 procent av alla tillgångar. Motsvarande tal i Tyskland, Italien och Norge är 47, 48 och 50 procent. En tredjedel av svenskarna saknar förmögenhet eller ligger på minus.
Staten är däremot rik. Den har börsaktier i TeliaSonera och Nordea för 150 miljarder och kontrollerar långt större värden genom Vattenfall, Sveaskog och LKAB. (Dessutom finns hundratals miljarder i AP-fonderna.)
Genom högt skattetryck, ogina villkor för företagare och en ständig propaganda av typen ”lita på oss när det gäller din trygghet” har de styrande slagit två flugor i en smäll: Dels har de begränsat överskotten som finns att spara. Dels har de fostrat en kultur där många inte ser poängen med sparande annat än till konsumtion och en buffert. Det är sällsynt att man sparar för att kunna göra ett karriärskifte mitt i livet, för att kunna starta eget, eller, fantastiska tanke, i syfte att komplettera sin arbetsinkomst med avkastning av kapital.
Det bör och kan vi ändra på, och förändringar i det statliga ägandet kan hjälpa till. Gör inte om misstaget från försäljningen av Vin & Sprit, som blev ekonomiskt lyckad men som gick politiskt helt spårlöst förbi. Kanske ska staten inte ens sälja utan istället skifta ut bolag eller delar av bolag direkt till medborgarna? Kanske ska man inte sätta stopp vid 100 miljarder utan ta med annat ägande och sikta högre?
Bara utskiftning räcker dock inte för att åstadkomma förändring; det skulle bli som ett stort engångsbidrag. Men om det läggs fram ett helt paket med åtgärder som gör det mer gynnsamt och angeläget med långsiktigt sparande, kan en utskiftning hjälpa till att kickstarta verklig samhällsförbättring.
Hur man ska gå till väga så att processen blir bra för både enskilda människor och för bolagens styrning och framtid är en betydelsefull men i grunden teknisk fråga. Den politiska frågan är om en borgerlig regering i varje läge ska sätta sänkt statsskuld framför värden som oberoende och ekonomisk självständighet.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
