Riksbankens styrränta ligger på två procent, och huslåneräntorna har krupit ned under tre. Pengarna har blivit billiga.
Men ministrar och myndighetsföreträdare vill ha dem ännu billigare och kräver nya räntesänkningar. Hoppet är att det ska sätta fart på hjulen och få ned den öppna arbetslösheten. Ivrigast hittills är Ams, vars chefekonom vill sänka med 0,75 procentenheter.

Det skulle innebära nästan en halvering av den redan rekordlåga räntenivån. Tänk hur det skulle påverka bostadspriserna och balansen på marknaden för egna hem! Och ändå kan man varken vara säker på att folk skulle spendera sina ökade disponibelinkomster eller att ökat spenderande får någon större effekt på jobben.
Och Riksbanken håller emot. Tre av direktionsledamöterna höll tal i går, och ingen gav nya signaler om väntande sänkningar. OECD förutspår höjningar snarare än sänkning.

Det kan inte uteslutas att räntan borde justeras, även om jag tror att Riksbankens stramhet har en hel del som talar för sig. Men det
deprimerande är detta väldiga fokus på kortsiktig lindring i stället för långsiktig bot.
I en debattartikel i gårdagens Dagens industri kom Företagarnas Salvatore Grimaldi och Gunvor Engström med en rad framåtsyftande och konkreta förslag till förbättringar av grundvillkoren för att driva företag och skapa nya jobb i Sverige. Först när den sortens strukturfrågor tillmäts högre vikt än 25 punkter upp eller ned vet vi att Sverige har slagit in på den långa vägen till att bli en företagarnation.