Meryl Streep får idel lovord för sin gestaltning av Margaret Thatcher i The Iron Lady. Filmen har svensk premiär först i början av februari, men den rullar redan på brittiska biografer och har blåst liv i den Thatcherdebatt som emellanåt falnar men alltid pyr. Lika enig som den allmänna meningen är om Streep, lika oenig är den om personen hon spelar. Trots att det har gått mer än 20 år sedan Margaret Thatchers avgång väcker hon känslor som efterträdarna bara kan drömma och mardrömma om.

Till höger är man oense om filmens kvaliteter. En del gillar inte att den visar järnladyn även som gammal, bräcklig och förvirrad. ”Det här är inte den Margaret Thatcher jag kände”, fräser Norman Tebbit, en gång hårdkokt minister i hennes regeringar. Londons konservative borgmästare Boris Johnson, däremot, gläds åt skildringen av hennes ”kvinnliga otålighet med den stugvarma, inåtvända och självbelåtna politiken under efterkrigstidens konsensus”. Vad gäller Thatchers kvaliteter råder ingen oenighet.

The Iron Lady får beröm även till vänster, men vad gäller ladyn själv är åsikterna lika oförsonliga nu som då. The Daily Telegraphs recensent berättar att han varit på två förhandsvisningar av filmen och att det vid bägge tillfällena var en person i publiken som greps av så starka och hätska känslor att han började häckla Streep som om hon verkligen varit Thatcher. I ett sällskap av lika delar medievänster och proggiga professorer kan blotta nämnandet av hennes namn få fradgan att skumma i kapp med champagnen.

Högerns och vänsterns radikaler förenas i sin fixering vid Thatcher. De finner varandra i längtan efter en enklare och mer entydig tid, då konflikterna var knivskarpa och ”vi” samlades mot ”dem” i stark och ödesmättad gemenskap. Socialismen var fortfarande ett påtagligt hot och ett attraktivt löfte och parlamentsvalen var vägval där nationens framtid stod på spel. Politik var på blodigast tänkbara allvar.

Till höger jämför man suckande David Cameron med hans mer blodfulla företrädare. Till vänster minns man med saknad hur blodet svallade när That Bloody Woman tog till orda och hur man kunde mobilisera under klasskampens paroller.

Margaret Thatcher var allt annat än felfri. Hon red käpphästar och hennes beslutsamhet kunde slå över i halsstarrighet och leda till olyckliga beslut. Hon polariserade diskussioner vare sig det var meningsfullt eller ej. Men på det stora hela nådde hon enastående framgång: Hon kopplade greppet på inflationen. Hon bröt upp ett djupt destruktivt fackföreningsvälde och fick ned antalet strejkdagar från 29,5 miljoner 1979 till 1,9 miljoner 1986. Hon fick bort konfiskatoriska marginalskatter. Hon såg till att vanskötta statsföretag fick bättre ägare, och hon gav nya samhällsgrupper chans att äga sina hem. Hon gjorde en avgörande insats för att få EU:s inre marknad på plats.

Hatet och föraktet från socialister och vänsterliberaler, som så länge hade dominerat det offentliga samtalet, hindrade inte väljarna att i tre val ge hennes parti långt fler röster än Labour, och det folkliga stödet finns kvar. 2007 bad BBC sin publik att delta i en omröstning om 1900-talets främsta fredstida premiärminister: Thatcher blev etta med god marginal. Man kan inte tala om henne som allmänt älskad, men på respekten är inte att ta miste. Hon hade en stark övertygelse och stod upp för den även när det blåste snålt.

Tony Blair är lika kortfattad som erkännsam i sin självbiografi: ”Storbritannien behövde Thatcherperiodens industriella och ekonomiska reformer.” New Labour förvaltade hennes politiska kvarlåtenskap pietetsfullt.

Men varken entusiastiska anhängare eller förbittrade motståndare kan riktigt vänja sig vid att så många av hennes en gång så kontroversiella idéer har blivit självklarheter.

The Iron Lady väcker drömmar om en mer storslagen och spännande politik med Stora Berättelser i duell med varandra. Men den ledare blir inte långlivad som i dag försöker kopiera hennes konfrontatoriska stil och höga svansföring. Som följd inte minst av hennes framgång finns ett nytt samförstånd och politiken har fått skruva ned både tonläge och anspråk. I allt väsentligt på gott.

Även i denna mer ödmjuka gärning kan man finna inspiration i hennes politiska värderingar: Människan är en moralisk varelse som bör ha frihet under ansvar, friheten förtjänar att försvaras, staten ska vara begränsad och stark. Men också i hennes syn på sitt uppdrag:

Jag tror inte på ideologiska skrivbordskonstruktioner, men jag vägleds av värderingar och min känsla för vad som är rätt och fel. Jag säger inte det andra vill höra bara för att de vill höra det. Jag gör inte det här för min egen skull.