Kolumn | Folkomröstningen
Socialdemokrater och moderater kan inte enas om buffertfonder eller budgetmål vid en svensk övergång till euron. Nu hävdas att detta är ett svårt problem för jasidan.
Varför det?
Hade någon verkligen trott att höger och vänster skulle lägga de grundläggande meningsskiljaktigheterna om skattetryck och offentliga utgifter åt sidan för eurons skull? Självfallet vill socialdemokraterna ha högre offentligt sparande än moderaterna, alldeles oavsett vad valutan heter. Och lika självklart kommer moderaterna att vilja ha ett lägre skattetryck än socialdemokraterna - även efter en övergång till euron.
Det var väl ingen överraskning?
Det samma gäller på nejsidan. Lars Wohlin och Margit Gennser står för lägre skatter och mindre offentlig sektor än Lars Ohly och Gudrun Schyman - oavsett om vi röstar ja eller nej. Sverigedemokrater och vänsterpartister står för diametralt olika framtider i Sverige, även om båda vill ha nej till euron.
Kraven på ”gemensamma” ja- respektive nejlinjer är därför
dödfödda - och har varit det redan från början. Socialdemokrater och moderater står för skilda ekonomisk-politiska strategier, oavsett vilken valuta vi har. Båda partierna kommer att fortsätta att driva dessa skilda linjer även efter ett ja.
Visst; en euroövergång kan betyda en något annorlunda korsett, beroende på hur stabilitetspakt och ECB-representation utformas. Ett inträde ställer högre krav på finanspolitiken. Men sådana regler skulle jag gärna se även utanför valutaunionen. Till sist kommer de inhemska majoritetsförhållandena att avgöra den offentliga sektorns storlek, även efter ett inträde i valutaunionen. Precis som inhemska politiska styrkeförhållanden avgör vilken av de olika nejströmningarna som kommer att dominera efter ett nej.
Av detta drar jag två slutsatser:
För det första: socialdemokrater och moderater bör inte försöka prata ihop sig om sådant man inte kan enas om, utan i stället säga klart ut att man ska fortsätta att driva sina respektive linjer även efter ett EMU-inträde, inom de
gränser som unionens regler sätter.
På samma sätt är det poänglöst att avkräva Gahrton, Wohlin, Wibe, Ohly och Olofsson en gemensam uppfattning om vart de vill dra efter ett nej. Någon sådan kommer de aldrig att kunna leverera. Även efter ett nej kommer de som röstat mot euron - precis som hittills - att gräla om allt från skattetryck till mjölksubventioner.
För det andra: Viktigare än vad ja- respektive nejsidan säger före omröstningen är därför vilken politisk utveckling som utlöses vid ett ja respektive nej. Här vet vi att ett ja - trots de inbördes skillnaderna mellan m och s om skatter och offentlig sektor - medför ett Sverige som är fastare integrerat i arbetet för ett väl fungerande Europa.
Men vilken politisk dynamik tar överhanden vid ett nej? Vilka politiska krafter skulle stärkas av ett nej till euron?
Blir det ett uppsving för de krafter som önskar ett modernare och mer öppet Sverige? Gynnas de som vill ha friare marknader och snabb tillväxt verkligen av ett nej? Eller får Mats Svegfors
rätt, när han i sin nya bok om folkomröstningen befarar att ett nej - på tvärs mot vad Lars Wohlin och andra liberala nejsägare önskar - i själva verket stärker de krafter som arbetar för ett mer inskränkt och bakåtsträvande Sverige?
Det är den avgörande frågan. Inte vad de respektive sidorna säger sig vara eniga om före omröstningen.
Klas Eklund
