Jag kommer att tänka på när jag för precis femton år sedan började läsa medicin i Lund och hamnade i en grupp med osedvanligt begåvade och mångsidiga kursare. Visst läste vi så ögonen blödde, men framför allt hade vi roligt med glada upptåg och fester. Men jag minns särskilt en ljus försommarnatt i slutet av första terminen när vi satt ute vid havet och en av de mest gladlynta, generösa och geniala killarna på kursen avslöjade att vi var hans livs första vänner.

Han kom från ett litet samhälle i Bohuslän, och hade under hela sin uppväxt fått betala ett mycket högt socialt pris för sitt läshuvud. En efter en berättade då de andra om hur det är att växa upp som den enda i en klass som har riktigt lätt för sig i skolan. Många sade sig hittat ”hem” på läkarlinjen därför det för första gången var helt OK att ha läshuvud och ambitioner. Tidigare hade de varit ”plugghästar” som varit lika utanför i klassen som killen som inte kunde spela
tuff – eller fotboll.

Tidigt insåg de att de ville vidare, anta en större utmaning än att räkna om matteboken därför att de andra inte var klara ännu. Men lärarna
manade till återhållsamhet – de
betonade vikten av sammanhållning
i klassen – eller också kunde de få hjälpa sina klasskamrater med algebran, vilket ofta gjorde mobbningen etter värre. Möjligen var de från
akademikerstaden Lund undantagna, men annars var bilden entydig: Höga betyg = låg social status. Vilket hade givit många en svag självkänsla.
Detta går stick i stäv med den vanliga bilden av den ”svage eleven”.

Men inte kan högpresterande läkarstuderande anses utsatta? De tillhör ju den verkliga eliten, som senare
i livet skördar såväl ekonomisk som social status.
Eller?
Den som bara ser till läkarens höga lön och
anseende är materialist och saknar öga för värdet av det mellanmänskliga.

En skola som bara utgår ifrån att ”svaga” elever är de med minst fallenhet för teori blir inhuman. Den kommer att få både dem som vill ägna sig åt praktiska ämnen och de teoretiskt talangfulla att krokna,
i värsta fall vissna helt.

Så här uttryckte ordföranden för Mensa (en förening med medlemmar som presterar ett resultat bland de översta två procenten av befolkningen på ett standardiserat intelligenstest) det i radions Studio Ett:
– Jag vantrivdes i skolan, från första klass. Jag tror att jag använde min begåvning för att försöka vara så mycket som möjligt som alla andra. Om man inte får vara sig själv så är det en grogrund för depressioner.
Vem tillhör egentligen en minoritet? Vem är utsatt?

Det är bra att ansvariga politiker som skolborgarrådet Lotta Edholm och skolminister Jan Björklund, vill införa elitskolor för att göra upp med den
förrädiska flumskolan, vars huvudprincip är att vara
”sammanhållen med en gemensam studiegång”. Barn går i skolan för sin egen skull, för att få utvecklas på sitt sätt, utifrån egna förutsättningar. Inte för att vara brickor i ett integrationsprojekt, eller vara bespottade extralärare för sina klasskamrater. Men inte heller för att bli snillen som klarar globaliseringen åt Sverige.

Ett samhälle som inte uppmuntrar och belönar
excellens och det unika saknar humanism.
Se människan. Även den som har lätt för sig.