För mycket åtstramning och för lite fokus på möjligheterna att växa ur krisen. Så lyder den hårda dom som kritiker riktar mot EU:s krishantering. I stället efterlyses ekonomiska stimulansåtgärder i form av mer pengar, mer tid och mindre svångrem. Om EU ska återvinna förtroendet för euron finns dock knappast någon genväg förbi sanering av statsfinanser och strukturreformer i krisländerna.

Detta utgör inte heller något hinder för EU att sätta ekonomisk tillväxt i fokus. Det behövs en ny långsiktig inriktning bort från jordbruks- och regionalstöd till forskning och framtid. Det finns mycket att göra och ett första tag borde tas i den kommande långtidsbudgeten.

Politik är att göra. Men som en del i krispolitiken behöver EU också en aktiv politik för att inte göra vad som planeras, utan i stället avstå från tillväxthämmande åtgärder som ligger i pipeline.

Ett exempel är den transaktionsskatt på finansiella tjänster som elva länder vill införa, men som man borde låta vara.

2011 lade EU-kommissionen fram ett förslag som skulle omfatta hela EU. Enligt dess beräkningar skulle resultatet då bli 1,76 procent lägre BNP. Med lämpliga motåtgärder skulle minskningen bara bli 0,53 procent. Andra uppskattningar tyder på att BNP-minskningen snarare skulle bli över 2 procent och att skatteintäkterna skulle minska med nära 1 procent av BNP. Knappast särskilt tillväxtfrämjande, kan det tyckas.

Ett annat exempel är planerna på att förändra regelverket för handeln med utsläppsrätter.

EU kommer att klara det fastlagda målet på en 20-procentig reduktion till 2020. Nog verkar det bakvänt att den europeiska miljömyndigheten i det läget kräver av krisländer som Spanien och Italien att de ska uppfylla sina nationella mål. I stället för att ta sikte på vad som ske i nästa fas vill kommissionen dessutom öka priset på utsläppsrätter och därmed det europeiska näringslivets energikostnader. Men tillväxt handlar också om konkurrenskraft.

Eurokrisen är i första hand ett politikmisslyckande men den har samtidigt visat att regleringen av finansmarknaderna brister. I sin iver att hantera paniken har dock rena regleringshysterin brutit ut. Det är många förkortningar i luften: MiFID II (med den till- hörande förordningen MiFIR), CRA eller förordningen om kreditvärderingsinstitut, Solvens II som avser försäkringsbolagens rörelseregler och CRD IV som handlar om rörelsereglerna för bankerna. Utöver de förslag som redan ligger på bordet väntas kom- missionen även börja utreda ”icke-banker” och ”skuggbank- sektorn”. Ingen har dock överblick över hur de olika delarna hänger i hop eller vilka effekterna blir. Det enda säkra är att det kommer att få negativ effekt på kapitalförsörjningen och därmed tillväxten. Vem drar i nödbromsen?

EU:s beslutmaskineri håller på att braka ihop på grund av fartblindhet och överbelastning. Europa borde dammsuga den politiska agendan i syfte att lyfta bort åtgärder som hämmar möjligheterna till ekonomisk och social återhämtning. Krisen är inte över på många år.