David Cameron blir premiärminister i en regering med ministrar från både Torypartiet och Liberaldemokraterna. Det är ett experiment så till vida att det blir den första brittiska koalitionsregeringen på evigheter. Samtidigt har den nya regeringen tydlig majoritet i underhuset, vilket är en stor fördel. Läget i statsfinanserna är prekärt och man står inför mycket krävande beslut. David Cameron, Nick Clegg och deras ministerkolleger behöver varje uns trovärdighet man kan uppbringa.

Hur som helst är det en välsignelse för Storbritannien och, faktiskt, för hela Europa att Gordon Brown misslyckades med sin manöver fem i tolv då han annonserade sin avgång i hopp om att detta skulle kunna bana väg för en Lab-Lib-koalition.

Ett sådant styre skulle ha varit bedrövligt i alla avseenden. (Ja, utom vad det snäva konservativa partiintresset anbelangar.)

Lib Dems och Labour blev förlorarpartier i valet och hade inte majoritet tillsammans. De kunde ha hämtat stöd hos skotska och walesiska nationalister, men vem kan ha trott att dessa regionala intressepartier skulle ha haft förmåga att ta ansvar? Det är utomordentligt svårt att se att en Lib/Lab-regering skulle ha kunnat innebära något annat än förlorat förtroende på marknaderna, höjda räntor, ständig intern friktion och så småningom regeringskris. Och hur skulle det ha gått i ett nyval? Ja, vem vet. Men Tories hade bara behövt 16 000 röster mer i torsdags så hade man fått egen majoritet.

I detta scenario skulle de brittiska väljarna ha blivit de stora förlorarna. Krispolitiken hade blivit vag och osäker, vilket gjort det nödvändigt med ännu mer drakoniska beslut längre fram.

Men även Liberaldemokraterna och Nick Clegg skulle ha få det hett om öronen. I stället för att bidra till förnyelse hade man bidragit till att makthavarna sedan 13 år kunnat klamra sig kvar. Sannolikheten för att Lib Dems skulle ha fått bra betalt för detta vid det oundvikliga nyvalet är ungefär lika stor som att Gordon Brown annonserade sin avgång utifrån pur godhet och oegennytta.

Men nu blir det inte så. David Cameron blir den förste konservative premiärministern sedan 1997 och liberaler blir ministrar för första gången sedan andra världskriget. Labour får vila sig i opposition. Ingen vet hur länge. Man kan näppeligen ta för givet att denna nya konstellation klarar sig en hel mandatperiod om fem år. Men dess hållfasthet kommer att testas snabbt, ja så fort den har bildats.