Strax innan han tog planet till Georgien på måndagen konstaterade utrikesminister Carl Bildt att med ”möjligt undantag av Cypern 1974 har Europarådet aldrig haft att hantera en situation där det råder krig mellan två av dess medlemsstater.”
Det är nya tider, och ändå så välbekant.
Allt skulle ju bli så bra. Efter det kalla kriget och Sovjets sammanbrott stod den liberala idén som segrare, och inte så få människor proklamerade historiens slut.
Men trots de senaste decenniernas nedrustning här hemma har den eviga freden inte infunnit sig i vårt närområde. Landet av mjölk och honung där lejonen går sida vid sida med rådjuren och ingen man bär hand på sin broder förefaller nästan lika avlägset idag som för femtio år sedan.
De mekanismer som konstruerats för att förbrödra folken visar sig otillräckliga.
Kriget i Georgien innehåller alla beståndsdelar som realisterna varnat för. Ett Ryssland som inte kan tolerera ett grannland med ambitioner att närma sig Väst. En sönderfallande stat vars ledarskap ser ut att handla i panik. Olje- och gasledningar med potential till energipolitisk utpressning i flera riktningar. Och en otroligt kort startsträcka från ordväxlingar till fullt krig.
Man bara vaknar en morgon och hör Ekot berätta om bombräder, artillerield och flyktingströmnmar, så fort går det.
Igår fortsatte ryska jetplan att bomba georgiska mål, trots att georgierna dragit tillbaka sina trupper och erbjudit vapenvila. Det är lika logiskt som tragiskt. Det ryska ledarskapet vill straffa Georgien för dess uppstudsighet och förhindra förnyad georgisk aggression i Sydossetien.
De skäl som det ryska ledarskapet anför kan vid en första anblick verka rimliga. Ossetierna har ju ändå röstat om saken, och vill hellre tillhöra Ryssland än Georgien.
Men det är inte så enkelt. En stor del av invånarna i Sydossetien är georgier, och de har inte kunnat delta i några omröstningar. I vissa delar av Sydossetien är det tvärtom stor majoritet för fortsatt georgisk tillhörighet. Och när Rysslands företrädare säger sig vilja försvara de egna medborgarna kan de säga så för att de delat ut pass till ossetierna i Georgien. Det är sällsynt fräckt.
Nu strömmar internationella förhandlingsdelegationer till krisområdet. Det är viktigt inte bara för att återställa ett minimum av stabilitet, utan också för att säkra Georgiens plats i västvärlden.
Carl Bildt har ända sedan han tillträdde som utrikesminister kritiserats för sitt ständiga resande.
I dessa dagar känns den kritiken inte särskilt relevant.
Historien har inte tagit slut
Trots de senaste decenniernas nedrustning här hemma har den eviga freden inte infunnit sig i vårt närområde.
Fler kommentarer 0
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID.
Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se Läs reglerna i sin helhet






