Det är viktigt att lära om och lära av historien. Det vet alla. Mer sällan talar vi om vikten av att skapa distans till det som har varit.
Man brukar säga att många av historiens folkmord och dödliga ideologiska experiment har orsakats av strävan mot utopier. Målen – må de vara rasrenhet eller fullkomlig jämlikhet – har ansetts vara så heliga att miljoner människors liv varit värda att offra.
Men minnet av dåtiden, och drömmen om forna stortider, är också en historisk förbrytare. I boken Blood and Soil (Yale University Press 2007) gör Yale-forskaren Ben Kiernan en historisk exposé över folkmordens ideologi och praktik, från Romarrikets härjningar i Kartago till våra dagar. Självklart är skillnaderna stora mellan fallen, men många mönster går igen. Kiernan menar att ett av huvuddragen bakom många av historiens folkmord var längtan efter att ”gå tillbaka till ett föreställt rent ursprung”, och ”återupprätta en förlorad utopi”.
Kiernan beskriver hur redan medeltidens brittiska, holländska och spanska kolonialmakter inspirerades av Romarriket i sina omfattande och systematiska massakrer på urbefolkningar i kolonierna. Hitler drömde om en återgång till forna tiders storhet. I Mein Kampf skrev han att ”det nya riket måste marschera samma väg som de gamla teutoniska krigarna (...) Vi börjar där vi slutade för sexhundra år sedan”.
Pol Pot är känd för sitt försök att ta Kambodja tillbaka till år noll, där klasskillnader ännu inte kunnat uppstå. Men experimentet – som tog livet av omkring en femtedel av landets befolkning – var också djupt rotat i en romantisk dröm om en oförpestad dåtid. Från och med 1952 kallade sig Pol Pot för ”den ursprungliga khmeren” (khmer är majoritetsbefolkningen i Kambodja), och under sin tid vid makten talade han ofta om vikten av att gå tillbaka till det antika Khmersamhälle ”som var gott och rent”.
Den serbiske generalen Ratko Mladic, som just nu prövas av FN-tribunalen i Haag, drömde sig ofta tillbaka till vad han såg som en förlorad serbisk storhetstid.
Saddam Hussein såg sig som arvtagare till Nebukadnessar, och under honom kom Baathpartiet att omhulda Iraks antika historia till en sådan grad att man bytte vissa stadsnamn till motsvarigheter från antiken.
Också folkmordet i Rwanda eldades på av utopiska berättelser om fridfullheten som rådde i Rwanda innan tutsierna kom till landet. Allt detta beskriver Kiernan med slående noggrannhet.
Dagens al-Qaida har inte utfört något folkmord, men Kiernan pekar på hur al-Qaida i Irak bygger på ett ideologiskt fundament snarlikt folkmordsförövares. Man driver tesen att shiamuslimer av historiska skäl aldrig går att lita på, och ser sig själva som ett led i en lång historisk kedja av religiösa krigare för ett utopiskt renrasigt samhälle.
Men historien är en förbrytare även i andra sammanhang än folkmord. Ordet för den syriska regimens grundideologi baath betyder bokstavligen ”renässans”, och i den finns en stark grundtanke om återupprättelse för den arabiska historien och kulturen. Dagens nordkoreanska regim strider fortfarande mot en kolonialism som inte funnits i Korea sedan 1945, och dess militarism är djupt rotad i en koreansk historia av förnedrande invasioner från världen utanför.
En av Mellanösternkonfliktens knäckfrågor är Jerusalem – som både palestinier och israeler ser som sin historiskt rättmätiga huvudstad. Där finns också en israelisk bosättarrörelse som hänvisar sin extremnationalistiska ideologi till Gamla testamentet, och palestinska terrorgrupper som ser striden mot det judiska folket som en historisk plikt.
I länder över hela världen för föräldrar vidare nationella trauman till sina barn. I till exempel Kambodja beräknas en stor andel av befolkningen leva med överförd posttraumatisk stress ärvd från generationen som upplevde de röda khmererna.
Genom kulturella narrativ där förfädernas lidande och gärningar tar stor plats dras också de nya generationerna in i gamla konflikter. Naturligtvis måste efterlevande minnas de tidigare generationernas uppoffringar och lidande. Men historien kan bli en smärtsam bromskloss. Den kan beskära nutida generationers utrymme att fatta goda beslut, eftersom lösningar som i praktiken skulle vara bra för alla kan vara omöjliga att acceptera av historiska skäl. Förfäderna ger sitt veto från graven.
Samtidigt är en förutsättning för att de nuvarande generationerna ska kunna frigöra sig från historiens bojor att historien erkänns av alla parter. Annars förblir det kollektiva såret öppet, eftersom vissa förnekar att det finns. Förbrytarna nekar till sina handlingar, och tvingar offren att bevisa sitt lidande. Därur föds konflikter om historiska skeenden, och parter som båda skulle ha allt att tjäna på att gå framåt fortsätter att stå och stampa.
Så sluts den onda cirkeln. Kanske är detta en av mänsklighetens eviga förbannelser.
