Tror jag det att Tomas Eneroth var på uselt humör när han igår inledde den av Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet begärda riksdagsdebatten om bonusar i statliga bolag. Vad som i början av veckan såg ut att bli en formidabel fullträff i alliansregeringens solarplexus förvandlades snabbt till en plågsam historia för vänsterblocket.
Så sent som i söndagens Agenda slog partisekreterare Ibrahim Baylan på stora trumman för tisdagens initiativ i näringsutskottet signerat S, V och MP. Nybörjarnervöst rabblade han att riksdagen tack vare de rödgröna äntligen skulle få möjlighet att riva upp regeringen Reinfeldts generösare bonusregler som infördes förra sommaren.
Så kom tisdagen. Alliansregeringen tog till storsläggan på DN Debatt mot de egna bonusreglerna för direktörer i statliga bolag och aviserade nya strängare riktlinjer. Betydligt stramare än de som regeringen Persson tidigare sjösatt. Därmed punkterades effektivt Baylans utskottsinitiativ.
För de rödgröna i näringsutskottet återstod bara att ansträngt välkomna regeringens utspel och förpassa de egna riktlinjerna till papperskorgen.
Därför var det inte konstigt alls att Lars Ohly stenhårt pressade näringsminister Maud Olofsson på besked om det var opportunism eller övertygelse som låg bakom regeringens ändrade inställning till bonusar. Det mest korrekta svaret hade förmodligen varit både ock. Men så rolig blev inte debatten.
Faktum är att man inte ens behövde invänta facit i hand för att kunna konstatera att de rödgröna hade vunnit mer på om gårdagens uppvisning inte alls hade ägt rum. För över kammaren svävade LO-basen Wanja Lundby-Wedins ande. En ande som kved och skruvade på sig när vänsterledaren dundrade på om vilket samhällsklimat det är som har skapat roffarmentaliteten hos direktörer med ersättningar och bonusar i mångmiljonklassen.
Precis som om det vore två och ett halvt års borgerligt regeringsinnehav som låg bakom att LO-basen och AMF:s styrelse har maxat Christer Elmehagens årliga ersättning från 2,1 miljoner kronor till 5,2 miljoner under hans tio år som vd.
Som om det vore borglighetens många år i opposition som fick LO:s ordförande och de andra ledamöterna i AMF Pensions styrelse att trots 90-talets börskris och lågkonjunktur ta sig rätten att strunta i att Elmehagens ersättning skulle ha stannat på 2,9 miljoner om man bara hade följt den genomsnittliga löneutvecklingen.
Det kan verka chockartat, men låt oss anta att det inte är borgerligheten som är all girighets moder. Vad är då orsaken till Rörelsens självförvållade kris?
Själv skulle jag inte utesluta vare sig dubbelmoral, inkompetens eller oförmåga hos styrelseledamöter att ta sina uppdrag på allvar.
Tillkortakommandena i fallet AMF Pension är desto allvarligare eftersom det gäller ett bolag vars hela affärsidé handlar om att förvalta medlemmarnas pensioner. Det säger sig självt att sitter man i styrelsen för landets viktigaste pensionsbolag är det en ren katastrof om man inte ens klarar att hantera pensionen till bolagets egen vd.
