Engelsberg Den goda nyheten först. När ryssar får frågan om vilket samhälle de skulle vilja se Ryssland utvecklas till så svarar de att de helst vill ha en liberal demokrati. Den dåliga nyheten är att de inte svarar samma sak när de får frågan om vilken utveckling som är mest sannolik.

När Andrei Melville, professor i statsvetenskap verksam i Moskva, presenterar sina forskningsrön skymtar en strimma hopp, men den försvinner lika snabbt ur sikte. Det ryska folkets liberala dröm är väl dold. Den är definitivt inte representerad i det politiska systemet.

Vladimir Ryzkhov kan intyga. Han var för bara tio år sedan vice talman i statsduman, men i det senaste valet fick hans parti inte ställa upp, och han kunde heller inte kandidera som oberoende kandidat.

På gården Engelsberg utanför Avesta avslutas i dag ett tre dagars seminarium om Ryssland, arrangerat av Ax:son Johnsons stiftelse. Några av världens mest namnkunniga Rysslandskännare är på plats och de tecknar nästan alla en dyster bild. Och när den förre radiojournalisten Jan Mosander frågar Ryzkhov om han inte fruktar att sluta på samma sätt som Anna Politkovskaja kan vi alla känna att diskussionen inte bara är en intellektuell lek.

Det vore dumt att överdriva. Ryssland är ingen totalitär stat. Men efter att Ryssland befriats från kommunismen har landet inte blivit den fria och demokratiska stat vi i Sverige ofta misstar som en av naturen given slutfas i utvecklingen.

Ingen i församlingen hävdar att Rysslands återgång till auktoritärt styre är ödesbestämd, men alla tycks överens om att Ryssland är någonting annat än Europa. Där finns en förkärlek för starka ledare och en tendens att sammanföra den politiska makten med ägandet. Där finns självbilden av ett imperium. Och där finns också en tendens att både se storhet och bortförklaringar i efterblivenheten.

Det är skillnader som kan ha betydelse och som kan vara svåra att begripa. Vi vill ju gärna utgå från att alla människor agerar på samma sätt. Men man kan skapa skillnader.

Historiskt har den ryska makten inte heller dragit sig för att mejsla fram de delar av nationalkaraktären som gynnar makten själv. Tydligast var detta naturligtvis under Sovjettiden.

Kanske ryms här något av hemligheten i Rysslands förmåga att överleva som chauvinistisk stormakt trots den ständiga turbulensen. De starka ­ledarna lyckas forma en klangbotten i folkdjupet. Av Andrei Melvilles rön framgår att även om ­ryssen bär på en hemlig dröm om frihet tycker de att det är helt okej med den modell som utvecklas just nu. Vladimir Putin är en av världens mest ­populära ledare.

Journalisten Anne Appelbaum, som skrivit den bästsäljande boken Gulag, beskriver i sitt föredrag hur den politiska makten i dag formar det kollektiva medvetandet genom att betona vissa delar av historien och förtränga andra.

Putin har återuppväckt delar av Sovjettiden med en stolthet som vi i Västeuropa skulle finna stötande, men som i Ryssland väcker beundran.

Ett exempel går förresten att se när Ryssland ­möter Grekland i fotboll i kväll. Putin gjorde Sovjetunionens nationalsång till Ryska Federationens för bara åtta år sedan. Ny text, men samma melodi.