Det behöver bara närma sig sommarlov så är debatten igång igen. Ett par arga röster försöker med principiella brösttoner mana fram en storm om skolavslutningar i kyrkan.
Men det är inte bara i ett vattenglas som det blåser. Frågan handlar nämligen ytterst om något betydligt viktigare än ”Den blomstertid nu kommer”: ska religionen överhuvudtaget få ha något med staten att göra i Sverige?
Påhejade av Skolinspektionen har många skolor de senaste åren flyttat sina avslutningar från kyrkan till gymnastiksalar och fotbollsplaner. Senast häromveckan uppmanade inspektionen alla skolor att fundera på om det verkligen var lämpligt att hålla skolavslutningen i kyrkan, eftersom ceremonin räknas som skolpliktig undervisning, som ska vara konfessionslös. Bara om det inte gick att hitta en annan lokal eller om det var en särskilt stark tradition på skolan gick det bra att vara i kyrkan. Och då skulle rektorn i förväg ha sett till att några religiösa inslag inte ingick. Varför kyrkan under sådana förutsättningar skulle vara intresserad av att upplåta sina lokaler som någon slags glorifierad aula är oklart.
Genom sin linje försöker Skolinspektionen befästa en regel om strikt boskillnad mellan offentlig verksamhet och allt med den minsta religiösa underton. Men någon sådan princip finns inte i Sverige. Den som letar efter den i grundlagarna letar förgäves.
Vi har religionsfrihet, att medborgarna fritt ska få välja sin religion och inte heller tvingas delta i gudstjänster. Men vi har ingen fullständig sekularism, som i Frankrike eller USA. Sveriges väg bort från det lutherska enhetssamhället, som började med konventikelplakatets upphävande 1858, har istället varit utpräglat pragmatisk. Det bör vi slå vakt om.
I dag innebär det ett självklart försvar av grundhållningen att staten ska vara sekulär, det vill säga inte favorisera en viss trosuppfattning eller motivera beslut med religiösa argument. Skolans morgonbön är därför borta, liksom statskyrkan. Men en lite mer pragmatisk hållning medför också att traditionella delar av vår kultur, som julspel och skolavslutningar, bör vara naturliga inslag så länge folk uppskattar dem.
Framför allt betyder det att exakt samma regel inte behöver gälla på varenda skola. Sekulärfundamentalism är faktiskt något lika osunt som andra besattheter.
