Det var en livad middagsdiskussion med en vuxen dam som var ung när Palme var kung. Min indignation över hennes avslappnade attityd till den tidens ömma behandling av socialistregimer möttes med ytterligare avslappning: Det spelar väl ingen roll nu, det var ju då.

Exakt den inställningen finns påtagligt ofta, inte minst i politiska diskussioner. Från ett borgerligt ungdomsförbund har hörts fnysningar åt döda välciterade män och deras betydelse för var och vilka vi är i dag.

Men det är ett fatalt misstag att inte dra lärdom av historien. Vi har inte en chans att förhålla oss kritiska till andras åsikter, idéer och värderingar om vi inte känner våra egna. Den historielösa kommer glatt att acceptera andras premisser för varje diskussion och vara ett lätt byte för intellektuella rovdjur.

I antologin Bildningsresan (Bertil Ohlin förlag 2012) skriver Ebba Witt-Brattström om bildning som en ”gemensam förståelseram”. Den som någon gång slängt käft, eller för den delen dryftat de stora frågorna, vet att det krävs en minsta gemensamma nämnare för att överhuvudtaget komma någonstans i tanke- och argumentutbytet.

Därför hörs ofta krav på definitioner: Vad är det egentligen vi talar om och är vi överens om vad det är?

Bildningsidealen fanns i den tidiga arbetarrörelsen och få har bättre än Ronny Ambjörnsson beskrivit detta i Den skötsamme arbetaren (Carlssons, 1998). Idealet var att bygga sin självrespekt genom att bilda sig. Läsandet var i sig lika viktigt som kunskapen.

I antologin kritiserar Jasenko Selimovic den betydligt senare arbetarrörelsen. Han menar att delar av socialdemokratin sett bildning som ”något som ’borgarbrackor’ ägnar sig åt”. Resultatet blev med tiden enhetsskolan där kunskap fick ge vika för social fostran.

Borgerligheten (i synnerhet Moderaterna) har å andra sidan övergivit bildningsideal för att i stället eftersträva anställningsbarhet. Arbetslinjen gäller redan på grundskolan.

Allt oftare beskrivs högskolorna som sparringpartners till Sverige i världen. Utbildning är värt att satsa på för att ”vi ska stå oss i den globala konkurrensen”. Mot detta andefattiga synsätt står Witt-Brattströms bildningssyn: ”Bildning är snarare en möjlighet man ger sig själv, en fribiljett till alltfler nya paradis.” Liksom förordets ”Bildning möjliggör människans frigörelse och då inte endast i tanken, utan som ett av de kraftfullaste redskapen för social rörlighet.”

Än slumrar engagemanget för bildning, men insikten om skolans och universitetens tunna bidrag är en början. Witt-Brattström får beskriva den: ”Informationssökning ersätter basfakta och retorik väl underbyggd argumentation.”

Var och en förstår varför såväl kärna som gemensam förståelseram ofta saknas.