Hellre kärnkraft än fagra drömmar

Det kan bli ett kärnkraftsval nästa år. Det sade Jan Björklund nyligen, i en kommentar till att de rödgröna partierna gemensamt motsätter sig att Vattenfall bygger nya kärnkraftsanläggningar i Sverige. I Ekots lördagsintervju berättade Maria Wetterstrand att det finns en uppgörelse mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som går ut på att förhindra utbyggd kärnkraft. Det förbud som Alliansregeringen rev upp i våras ska återinföras.

Det vore väl utmärkt om valrörelsen kom att handla om kärnkraften och om framtidens energiförsörjning blev en konkret valfråga. Den tydliggör onekligen skillnaderna i verklighetsförankring mellan de två politiska blocken.

Till vänster finns fagra drömmar om att bioenergi, solvärme och vindkraft kan ersätta kärnkraften. Där finns också märkliga krav på att ”avskaffa överflödet” och återvända till ”fattigdom”, som det heter i senaste numret av vänsterns idétidskrift Ordfront, för att minska vår klimatpåverkan. Till höger finns däremot en realistisk syn på vad som krävs för att trygga tillförseln av el till industrin och till hushållen och samtidigt skona klimatet: nytt liv åt kärnkraften.

Tillsammans med vattenkraften står kärnkraften för nittio procent av den svenska elproduktionen. Det håller helt enkelt inte att försöka avskaffa den. Särskilt inte som kärnkraften kraftigt har bidragit till att Sverige under åren reducerat sitt koldioxidutsläpp och nu tillhör de medlemsstater i EU som släpper ut minst av alla. Det är väldigt svårt att vara emot kärnkraft och på samma gång föra en trovärdig klimatpolitik.

Kärnkraft är en fantastisk, ren teknik som upplever en renässans runtom i världen, också där man en gång var skeptisk och avvaktande. Många länder nära oss bygger nya generationer av kärnkraftsanläggningar och beslutet att tillåta en liknande utveckling i Sverige har normaliserat oss i förhållande till dem.

Ett stopp för Vattenfalls planer innebär en återgång till en förlegad attityd till kärnkraften som alldeles för länge tilläts prägla energipolitiken i Sverige. Det skulle få konsekvenser inte minst för många industriarbeten, vilket är varför facken och näringslivet tillsammans förespråkar att kärnkraften uppgraderas i god tid innan de gamla anläggningarna måste pensioneras.

Ja, inte bara de förresten. En relativt färsk studie från EU-kommissionen visar att 62 procent av Sveriges befolkning stöder elproduktion med kärnkraft. Uppenbarligen tjusas inte heller vanligt folk av de rödgrönas drömmar.

Bakom motståndet mot utbyggd kärnkraft anar man den gamla rädslan för ett nytt Tjernobyl. Det var åtminstone vad Naturskyddsföreningens kritiska debattartikel i gårdagens DN andades. Men idag är oron för kärnkraften grundlös.

Tekniken har gått framåt och man kan nu vara trygg i förvissningen att Tjernobyl och Harrisburg är historia. Vi har dessutom helt andra reaktorer. Vad som kan sägas stå i vägen för ännu mer säkerhet är en politik som vill hindra forskning och utveckling på kärnkraftens område.

Men allt det här kan ju med fördel dryftas vidare i valrörelsen.