I onsdags kväll möttes Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i Aktuellt. Det kanske lät som om de bara pratade om skatter. Men jag lovar, de pratade om jobb.

Reinfeldt återkom flera gånger till att De rödgrönas politik tar många hundralappar i månaden från såväl poliser som sjuksköterskor. ”Samhällsbärare”, kallade han dem, vilket fick Sahlin att se rött.

– Nu sade du det igen, samhällsbärarna! Det finns tydligen bärare i samhället, och så finns det de som är tärande.

Sahlins tonfall var anklagande och därefter förklarade hon för Reinfeldt att sjuksköterskor och poliser minsann också behöver flexiblare dagistider, trygg sjukvård och bra välfärd.

– Du prioriterar skatten, jag prioriterar jobben, avslutade hon.

Detta är socialdemokratins kanske största misstag. Det illustrerar tämligen exakt varför S inte är ett modernt alternativ.

Det stämmer att Reinfeldt har talat mycket om samhällsbärare på sistone. S har hakat upp sin retorik på det, i tron att de skulle kunna rida på en ny version av den ilska som väcktes när Bo Södersten, s-politiker och professor i nationalekonomi, för snart tjugo år sedan delade upp samhället i ”närande” och ”tärande”.

Men Söderstens angreppspunkt var att den privata sektorn var närande, medan den offentliga tär på landets ekonomi. Självklart var sådant prat inte populärt i ett land där en avsevärd mängd människor arbetade i offentlig sektor och därmed såg sig utpekade som olönsamma.

Hur mycket Sahlin än försöker behäfta Alliansen med samma taktlöshet, så lär hon inte lyckas.

Reinfeldt talar nämligen om de offentliganställda poliserna och sjuksköterskorna – och alla som jobbar – som samhällsbärarna.

Att, som Sahlin, ifrågasätta att det är den arbetande delen av befolkningen som får välfärden att snurra är bara dumt. Hennes ”det finns tydligen bärare” är en bjäbbig fråga med ett enkelt svar:

Ja, det finns det. Det vet minsta barn. Det tragiska är att partiet som säger sig värna välfärden inte längre förstår det.

De rödgröna frestar med åtgärdspaket om 100000 jobb och utbildningsplatser. Dylika löften ekar Vänsterpartiets traditionella slagord om 200000 jobb. Få tycker längre att det känns trovärdigt när politiker lovar jobb i exakta antal. Då talar de nämligen oftast om jobb som de själva ”skapar”.

Sådana kan, som redan har påpekats, också anses bära samhället, men för att rymma dem måste vi också ha annat. Annars värnas inte välfärden långsiktigt.

När debatten gled in på rut-avdrag bevisade Sahlin hur passé den rödgröna jobbpolitiken är.

– För mig är det en jobbfråga, sade Reinfeldt frankt och upprepade vad vi redan vet. Som att svarta jobb blir vita, vilket innebär bättre villkor och pensionsinbetalningar för de anställda. (Och skatt till staten!)

Sahlin förklarade sitt rut-motstånd så här:

– Det kanske finns andra sektorer där de kan jobba. Det kanske finns utbildningsinsatser som de behöver nås av. De kanske behöver bättre ersättningssystem så att de också kan leva på ett värdigt sätt.

Alltså: Det är ovärdigt att jobba med städning och bättre att leva på ersättningssystem. Trösten är att Sahlin aldrig skulle kalla dig som gör det för tärande. Snällt, men trovärdig politik är det inte.

– Du prioriterar skatten, jag prioriterar jobben, sade Sahlin.

Hon förstår verkligen inte att de två hör ihop. Inte minst med välfärden.