En olycka kommer sällan ensam. När jag läser den granskning som Försvarsmaktens internrevision har gjort av HKP 10-affären går det inte att undvika slutsatsen att här är bara för mycket. Den som började 2004 med en utredning om kapaciteten för sjukvårdstransporter (MEDEVAC) inför Nordic Battlegroup 2008 (NBG) och som sedan resulterade i att tre av försvarets Superpumor skulle modifieras har ännu inte fått ett lyckligt slut.
Sedan leveransdatum gång efter annan hade skjutits upp visade det sig att man inte skulle kunna leverera den ombyggda modellen HKP10B till NBG. Uppgiften blev då istället att göra ytterligare modifieringar med sikte på att börja använda helikoptern i Afghanistan under första halvåret 2009.
Men som vi vet fanns det inte några sjukvårdshelikoptrar att tillgå när kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson stupade den 6 februari i år. Det är inte troligt att det spelade någon roll för den dödliga utgången, men förmågeglappet är naturligtvis ändå ett rejält underbetyg.
I internrevisionens rapport radas det upp en nästan osannolik rad av missgrepp och missförstånd, kommunikationsmissar och felbedömningar: det är som en byråkratisk version av Pang i bygget i regi av Försvarsmakten och Försvarets materielverk. Ytterligare förseningar kan inte uteslutas, skriver revisorerna. Alltså efter april 2011.
Vad kalaset hittills har gått på redovisas inte. Slutnotan för den försenade HKP14 är också okänd, men med tanke på att den sannolikt aldrig kommer att flyga var det ett dyrt beslut som regeringen nyligen fattade när man valde att fullfölja beställningen. Att försvarsministern – på Försvarsmaktens enträgna begäran – dess- utom valde bort den snabba och billiga lösningen att låta HKP4 återinträda i tjänst som gapfiller i väntan på leveransen av amerikanska Black Hawks tillhör också gåtorna i försvarspolitiken.
Internrevisionen uppehåller sig vid brister i strukturer och rutiner. Och visst. Om man vill förklara hur misslyckanden bara kan få fortgå eller hur Högkvarteret vägrar att ta in information från golvet går det att peka på organisationsstrukturer eller en kultur i väggarna. Men det handlar också om kompetens.
I en ny ESO-rapport besvarar utredarna Karl Ydén och Hans Hasselbladh titelns fråga – En kår på rätt kurs? – med ett nej. Det nuvarande kompetensförsörjningssystemet är en förlegad svensk särlösning. För att göra officersutbildningen mer relevant med större variation och högre krav föreslås ett system med ”civil akademisk utbildning följd av en ettårig koncentrerad militärutbildning”. Det skulle bli mer som Sandhurst eller West Point.
Utredarna ventilerar också tanken att byta ut (går-)dagens karriärsystem. Stigande militär grad i befordringstrappan fungerar inte som kompetensmätare (och särskilt inte i en kultur formad av att ”alla ska få chansen”), utan leder till att personer befordras över sin kompetensnivå eller att rätt person hamnar på fel plats. Istället för man fram idén att koppla samman grad med befattning och inte individ. Kort sagt, som i all annan statsförvaltning. Det blir rena chockterapin.
Och hur ska det gå till att byta karriärsystem? Ja, man får väl lägga ned och utlysa tjänsterna, säger Karl Ydén med en glimt i ögat.
