an ska ha godkänt betyg i svenska, engelska och matematik för att vara behörig till gymnasiets nationella program. Denna beskedliga ingångshöjd klarade bara 88,1 procent av niorna i år jämfört med 88,8 procent i fjol. Nyheten presenterades av Skolverket igår förmiddag och snabbare än någon hann säga ”rastvakt” for valrörelsetända skolpolitiker ihop så att kritdammet rök.
Trist men inte förvånande, säger utbildningsminister Jan Björklund. Vi betalar priset för flera årtionden av svagt kunskapsfokus och bristfällig lärarutbildning. Eleverna lär sig för lite och när vi nu har skärpt skolinspektionen blir det glesare mellan glädjebetygen.
Ylva Johansson (S) och Mats Pertoft (MP) pratar pengar istället. Regeringen har varit för snål mot kommunerna, som dragit ned, och då har lärartätheten sjunkit. Antalet lärartjänster per 100 elever gick ner från 8,4 under läsåret 2008/09 till 8,2 under 2009/10; där har vi boven i dramat.
Men nej, det har vi inte.
Lusläser man Skolverkets statistik ser man att andelen godkända niondeklassare har sjunkit år från år sedan läsåret 2005/06, trots att lärartätheten ökat ända fram till i fjol. Man ska nog vara försiktig med slutsatsen att resultaten blir sämre ju fler lärare som finns i skolan, men något enkelt samband där mer kommunpengar alltid ger ökad kunskap hos svaga elever går inte att urskilja.
Internationella studier identifierar inte heller antalet lärare som nyckelegenskap hos ett bra skolsystem. Vad gäller lärarna är kvalitet långt mer betydelsefullt än kvantitet.
Svensk skoldebatt var dock länge helt pengafixerad. Kulmen kom väl 1998, när Göran Perssons mantra ”Vård, Skola, Omsorg” dels reducerade skolpoltiken till ett utgiftsrally, dels signalerade att utbildning är en sorts omhändertagande bland andra.
Det var viktigare med många än kunniga lärare. Utvärdering och betyg var oviktigt. Elever skulle inte stressas med krav och förväntningar. Klassrumsundervisning var hopplöst gammaldags, eleverna var ju individer som skulle växa och utvecklas i egen takt och på egen hand.
Nu pekar även Skolverket ut denna välvilliga kravlöshet som förklaring till försämrade resultat. Att inte ge elever från hem utan studievana tydliga signaler är att lämna dem i sticket. ”Idag hade jag varit förlorad”, säger Leif GW Persson och anger flumskolan som ett av skälen till att han överger socialdemokratin inför valet.
Till sist har ändå omprövningen börjat, och det är i hög grad Jan Björklunds förtjänst att kunskap och kvalitet blir ledstjärnorna. Måtte den linjen få ligga fast efter valet och förvaltas av någon som gillar den. Skolpolitiken har långa ledtider och vad niorna beträffar är det fara värt att att det blir sämre innan det blir bättre.
