Det är systemets fel. Jag har inte gjort något omoraliskt, utan enligt bästa förmåga följt de regler som finns. Det är reglerna det är fel på som ger privatvärdar rätt att fritt välja hyresgäst - och då föredrar man personer med yrken som polis, läkare, chefsjurist. Det är det försvar som LO:s avtalssekreterare Erland Olauson staplat upp sedan DN avslöjat att han ordnat bostäder i rörelseanknutna fastigheter till sig själv och sina barn. Skyll inte på mig! Hade de inte bjudit, hade jag aldrig druckit.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är inte upprörd, utan nöjer sig med att ge alla rätt att ställa sig i kö samt att konstatera att LO inte har några regler som ger anställda förtur till lägenheter. Verkligheten är lite mer solkig. Det var en topptjänsteman inom LO som ringde LO-anknutna fastighetsbolag och frågade Samma andas fördelningsprincip tilllämpades när Anna Johansson-Visborgs stiftelse delade ut lägenheter till styrelseordförande, fackliga företrädare, politiker och släktingar. Positiv
särbehandling är dess namn, men LO skyller på systemet. Typiskt nog.
Systemkritik var också bästa försvar när LO-ordföranden skulle förklara det förmånliga pensionsavtalet för Folksams avgående vd Tore Andersson och den höga lönen för den tillträdande Anders Sundström. Lundby-Wedin höll med om att lönen var väldigt hög, men ”samtidigt kan inte Folksam skilja sig från övriga i branschen. Vi vill ha de bästa eller hur?”
När det gäller näringslivet är LO:s analys den motsatta. Så här skriver Lundby-Wedin i Wanjas brevlåda (www.lo.se) om Skandiaaffären: ”Direktörernas girighet verkar inte ha några gränser i det fallet när det gäller pensionerna men också genom att det riskerar att urholka samhällsmoralen. Direktörerna bör här föregå med gott exempel och värna etik och moral.”
Kanske ska Wanja Lundby-Wedin tolkas som att lite girighet är OK. I alla fall är det uppenbart att hon inte ställer krav på sina direktörer att med gott exempel värna etik och moral. I stället låtsas LO-toppen som ingenting.
Men
varför inte säga som det är? Ibland behöver vi ordna bostad till våra anställda och då gör vi så här. För att vi måste. Men det skulle vara enklare och rakare om bostadsmarknaden fick fungera som en marknad i stället för att som nu vara ett icke-fungerande fördelningssystem med möjligheten att få hyreskontraktet omvandlat till en bostadsrätt som första pris. Det skulle 100 000 stockholmare i bostadskö kunna acceptera, inte LO:s allra enklaste produkter från dementimaskinen.
